Dagarna efter hemkomsten har livet flutit på med intervjuer i radio, TV och tidningar. Väldigt lite rast och ro, det är rätt mycket jobb att förse alla med bilder, tänka igenom vad jag vill säga och att läsa utkast till artiklar. Men det är roligt, och ack så välbehövligt.

Jag går omkring i Stockholm och slås av hur lugnt det är. Jag blir stående vid övergångsställena och förvånas över hur bilförare saktar in och stannar för att släppa över mig. Jag är van att sicksacka mellan bilarna, med livet som insats. Människor ler mot varandra och jag förvånas. Jag minns mest tomma, icke kontaktsökande ögon från pendeltåget men nu ser jag människorna i Stockholm annorlunda. Kanske är det jag som ändrat mig? Jag har ett lugn nu som jag inte hade innan jag åkte.

Jag träffar Anders Ekstrand, psykolog som följt mig och analyserar de rädslor jag haft. Innan jag åkte var jag jätterädd för att råka illa ut i tältet, att hamna i fängelse eller att någon skulle vilja göra illa mig för att statuera exempel.
Jag tänkte att människor som inte gillade min löpning skulle vilja skada mig eller att människor som inte vill ha förbrödring mellan kulturer och religioner skulle se mig som öppet mål. Direkt jag kom till Iran försvann de rädslorna och ersattes av rädslan för att aldrig få vara ifred och rädslan att dö eller skadas i trafiken.
De första rädslorna var sotsvarta gigantmoln medan de som kom sedan var konkreta och hanterbara. Anders nämnde de första som en ”inlärning” som ersätts av nyinlärning, det vill säga jag har trott en sak men får se att verkligheten är annorlunda. Rädslan att aldrig få vara ensam hänger samman med rädslan att göra andra ledsna. Det var så många som ville vara med mig, jag hade svårt att säga nej, blev trött, och därför hotade den rädslan att välta hela projektet. Jag kan se den som en brist hos mig men jag kan också se det som en sida som gör mig mänsklig. Vi har alla våra rädslor.

Första helgen åker jag på löpläger. Det är Kommittén för Ultradistanslöpning som anordnar cirka fem mils löpning, två dagar i rad, för hugade ultrarävar och ultranybörjare. Det är ovant att trampa höstlöv och lera på smala stigar. Mina fotleder har inte fått den varianten av träning på några månader. Benen fungerar utmärkt i 25 kilometer, sen blir det segare. På hemvägen är jag sist i ledet och den som vill gå mest.

Medan vi förbereder oss för att springa i skogarna smäller bomberna i Paris och människor som äter, ser på fotboll och är på konsert blir brutalt mördade av andra människor. Ljuset släcks i sinnet för ett slag. Jag håller föredrag på kvällen om löpningen genom Iran. Efteråt får jag Tack och ord om hur extra viktigt det är att sprida kärleksbudskapet från den här resan just nu. Stärkt tänker jag ”det ska jag banne mig göra”, ringer upp Michael Riise, skådespelare och regissör, som hjälper mig sätta ihop ett föredrag som verkligen berör.

Nu blir det bok, film och föredrag. Den här löpningen har verkligen visat att kärlek som finns mellan människor som inte mötts än är något verkligt och något att lita på. Det onda som sker är undantag.

Jag vill leva i en värld av tillit, nyfikenhet och tolerans. Jag tänker att livet är som ett ultralopp; jag strävar hela tiden för att komma dit jag vill och för att göra det behöver jag ha huvudfokus på det positiva och goda som sker, samtidigt som jag behöver vara medveten om och hantera det negativa som sker.

Jag vill avsluta med att citera Jens Stoltenberg, Norges statsminister under terrordåden i Norge:

” Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. men aldrig naivitet.”

Tack för att du varit med mig på resan!