Jag tittar i kalendern, Vad hände egentligen 2016? Jo, dokumentären om min löpning genom Iran släpptes, det kommer jag ihåg. Vad mer? Min käre Fredrik påminner mig efter ett tag att jag släppte min första bok på Vildmarksmässan. Visst ja, det stämmer! Puh, det hände lite i alla fall. Jag fortsätter bläddra. Föredragsbokningar virvlar förbi. Det var mycket jobb, jag pratade om Iranlöpningen igen och igen, medan ständigt nya insikter kom upp. Trailern skrällde med miljontals tittare på nätet. Det har varit en spännande resa – det tog ett halvår att planera äventyret, två månader att utföra det och ett drygt år att smälta det.

Nu kliar det i kroppen. Ska det vara så här? Jag minns ett samtal med min mamma, vi satt vid köksbordet hemma i Piteå. ”Jag vill ha mitt liv som en färgpalett, med stora, starka färgklickar här och där” sa jag. ”Jag vill att mitt liva ska gå i en jämn lunk” svarade mamma. Vi tittade främmande på varandra under ett stillastående ögonblick. Så nära och ändå så olika.

Jag minns 2013 – Carina och jag sprang från Turkiet till Finland och paddlade hem, hösten därefter träffade jag Fredrik på en kräftskiva hos en vän. 2014 paddlade jag och Carina en magisk vacker paddling från Stockholm till Göteborg, mitt i smällkalla vintern – som inte var så kall just det året. Vi hörde isen klirra men bara två gånger var vi tvungna att hugga oss igenom den. På hösten satte jag 48-timmars världsrekord på löpband – hoppsan, februari 2013 satte jag även 12-timmarsrekordet – och under 2015 flyttade jag och Fredrik ihop, jag bad om att bli uppsagd efter 18 år på Ericsson och på hösten bar det av till Iran. Allt detta är saker jag kommer ihåg, saker som sticker ut.

2016 har varit lugnt. Det är första året jag drivit mitt eget företag för att leva på det, det har varit mycket roligt jobb och en del utmanande också, jag är frisk, jag har fantastiska relationer, jag har mat på bordet, till och med två ställen att bo på och på så sätt är jag rikast i världen. Ändå vill jag mer. Ibland känner jag mig otroligt bortskämd – hur kan jag vilja ha mer, jag som har allt?

Jag tror det finns en vits med att vilja mer. Min löpning och mina äventyr har alltid handlat om en enda sak – om personlig utveckling. Det har varit det allenarådande målet att se vad jag kan klara, hur jag hanterar oväntade situationer och att växa som människa. Iranlöpningen var den första gången jag gjorde något för den värld jag vill ha. Jag var trött på all rädsla och hat och ville verka för tillit, nyfikenhet och öppenhet. Visst finns det ett själviskt inslag i den också, men huvudsyftet var för en gångs skull inte personlig utveckling.

Jag tror det är så här vi människor fungerar – när vi tillfredsställt våra egna behov, när vi visat för oss själva igen och igen att vi är enormt kapabla – då kommer önskan om att bidra till världen. De flesta av oss vill göra gott. Just därför är det så enormt viktigt att vara vad jag kallar ”Sunt Självisk” – att göra det jag vill och brinner för. Det är först när jag gör det som jag kommer till min fulla rätt. Det betyder inte att ta alla kakor på kakfatet för mig själv. Det betyder att låta min unika förmåga verka tillsammans med mina drömmar och därmed ta den plats i helheten som är just min, den där jag vill vara. Det handlar om symbios mellan individ och omvärld, där omvärlden är hela vårt unika jordklot. Det är ett ömsesidigt växande. 

Just därför – gör 2017 till ditt år. Om det betyder att året ska bestå av jämn lunk eller färgklickar vet bara du.  Just därför – spring! - om du gillar att springa. Löpning är ett fantastiskt sätt att visa för mig själv hur fantastiskt kapabel jag är. Och just därför – gör det du drömmer om, för det är vi tillsammans som är världen, som skapar den och som lever den.

Halleluja Amen.

Nu ska jag ut i Hammarbybacken och springa backlöpning.