Jag trippar fram över stigen. Stenar och rötter döljer sig i mörkret, jag trampar försiktigt längre fram på foten mot för normalt, så jag kan parera om marken är ojämn. Jag har gett mig ut på en löprunda när det är kolsvart och inga gatlampor finns det på skogstigen där jag springer. Jag gillar mörkret och tystnaden, och jag gillar den extra känslighetsträningen mina fötter och mina sinnen få när jag inte ser så mycket. Vågorna skvalpar mot stranden som jag vet finns vid sidan av stigen, om än jag inte ser dem. Både hörsel och känsel skärps.

-Det är nog inte många kvinnor som skulle springa ute ensamma i mörkret, säger min sambo när jag kommer hem

- Va? Varför inte det? undrar jag

-Jag skulle säga att de flesta är rädda för att bli överfallna

-Tror du verkligen det?

- Äh, så kan det väl inte vara?

Jag har sprungit i femton år, det har blivit många ensamma pass i mörkret, både inne i stan (där det finns gatlyktor på de flesta ställen) men även i skogen och i områden där det inte finns gatlyktor. Det har aldrig hänt något farligt. Varför skulle jag vara rädd? Men är andra rädda? Jag bestämmer mig för att ta reda på mer och stämmer träff med Auro Inge Ricking, som lär ut självförsvar till kvinnor.

-Ungefär en tredjedel av kvinnorna i Sverige är så pass rädda för överfall eller hot att det begränsar deras liv.

Shit, tänker jag medan vi vandrar mot Globen. En tredjedel, det är mycket. Men det betyder också att två tredjedelar inte är det, tänker jag högt

-Ja, fast det betyder bara att det inte begränsar deras liv, de kan vara rädda ändå, flikar Auro in. Sen visar hon mig ett enkelt grepp

-En liten vridning på handleden kan fälla den största karl. Auro berättar om några av fördelarna kvinnor kan ha i en självförsvarssituation.

- Egentligen är det bra att vara liten, då har du lättare att försvara dig. Dessutom har du en fördel som är löpare. Genom att du redan är igång, fysiskt, har du förmodligen lättare att agera, till exempel slå eller att springa ifrån någon som angriper dig.  Det är mindre sannolikhet att råka hamna i ”frys” när du redan är igång. Tyvärr är det många som ”fryser” och inte kan göra motstånd om de blir attackerade. Bara lite motstånd, eller att skrika, skrämmer iväg de flesta

-Men är det inte så att de flesta våldtäkter sker i nära relationer? Varför är vi inte rädda för dem istället? Det vore ju mer logiskt, undrar jag

-Vi klarar nog helt enkelt inte av att vara rädd för dem som står oss nära. Vår hjärna orkar inte hantera det.

- Hm. Det kanske är logiskt, på sitt sätt, funderar jag

Auro berättar också att många vill ha bättre belysning för att slippa vara rädda, men undersökningar visar att belysning gör oss trygga – ett tag. Efter en tid känner vi oss lika otrygga igen, även om platsen lysts upp.

-Dessutom förstör belysningen ditt mörkerseende och du har svårare att identifiera en gärningsman, speciellt om belysningen lyser nerifrån och upp, säger Auro

Jag tänker tillbaka på min löpning genom Iran. Innan jag åkte iväg skrev jag upp alla rädslor jag hade och graderade dem från 0 till 100, där 100 var värst. Mitt logiska sinne sa att förmodligen borde trafiken vara det största problemet, Iran har en av världens högsta dödlighat i trafiken. Ändå var jag mest rädd för att bli överfallen eller våldtagen när jag sov ensam i tältet.

Jag undrar hur världen skulle se ut om rädslan var logisk? Jag undrar också hur många felaktiga beslut vi tar, just för att rädslan ofta är ologisk? Å andra sidan är det kanske bra att rädslan är just som den är, annars skulle vi inte våga leva ihop. 

Är du intresserad av att lära dig självförsvar? Leta upp Auro Inge Ricking på facebook.