Jag hade googlat alla tjejer som skulle springa. Jag hade kollat deras personbästa via tyska DUV, som samlar alla ultraresultat från 1800-talet och framåt i en databas. Jag visste att jag var den som hade bäst personbästa. Det enda jag inte hade gjort var att träna. Varken mentalt eller fysiskt. De andra kunde komma väl förberedda, taggade till topp och tår. Jag hade ingen aning om var de befann sig. Trots att jag inte satsat speciellt fanns det en sak jag ville – jag ville vinna. Jag tyckte det skulle vara kul att bli Riksmästare i ultralöpning, en gång i världen. Men var det realistiskt? Jag hade rullat på i mina tio mil per vecka, mer för att leta hallon än för att bedriva någon form av strukturerad träning. Jag var less på att stänga in mig i program som ska plocka fram mitt bästa jag en viss dag. Jag var ute och njöt av sensommardagarna istället, att se hur färgerna långsamt börjar svänga mot höst.

Sen stod vi där på startlinjen, skottet small och vi sprang iväg. Maria sprang direkt ifrån och jag tänkte att henne får jag ha koll på. Lena, som tidigare hade det svenska rekordet i 6-dagarslöpning, tänkte jag att jag också behövde spana in. Jag gissade att hon sprungit längre på 24 timmar i sina sexdagarlopp än vad som stod registrerat på henne i DUV och hon har definitivt kapacitet att hålla på länge. Jag visste också att det fanns en kvinna som sprungit över 170 kilometer, men jag visste inte vem hon var.

Maria befann sig snart på toaletten och kräktes rejält. Den proceduren upprepades många gånger och jag är imponerad att hon fortsatte hela dygnet igenom, trots att hon inte fick behålla någonting. Lena såg jag gå några varv och sedan sätta sig ner för att fika. Förvånat insåg jag att hon nog inte hade någon avsikt att tävla. Ytterligare några timmar senare satt hon bredvid banan, iklädd jeans. Höften gjorde ont redan efter två timmars löpning och hon bröt. Lite förvånad sprang jag omkring och ledde, bara några timmar in i tävlingen. Det fanns en viss stress i det – håll ihop nu, tänk om någon kommer efter dig? Lisa låg och taktade på bra, tyst och idogt. Det måste vara hon som sprungit över 170 kilometer. Steget såg vant ut och hon höll en jämn fart. Vi hejade på varandra och växlade några ord här och där.

Jag kände hur hjärnan gjorde små krumelurvolter. Vad ska jag göra nu? Jaga killarna? Sätta pers? Jag kom fram till att jag skulle behöva vara rätt fokuserad och köra på hela tiden för att persa. Det var jag för lat för, kanske kunde jag inte heller med tanke på hur lite jag tränat. Jag hade till exempel inga långpass på fyra mil eller mer. Jaga de killar som ledde hade jag ingen lust till. Hitta på ett distansmål när jag redan är trött efter att ha sprungit i ett antal timmar, det fungerar inte.  Jag bestämde mig för att ta det lugnt, springa i kärlek. Kärlek till mig och mina medlöpare. En av mina slutsatser från 6-dagars var att jag har väldigt gott om disciplin, men lite sämre med kärlek till mig själv. Jag skulle vilja öka den dosen. Jag lät mig själv vila, jag satt och åt frukost – normalt brukar jag gå med tallriken i handen. Jag tog fikapauser under natten där jag satt så länge jag ville och la upp fötterna på en stol. Min sambo Fredrik sprang sitt första 12-timmars och när han spurtade den sista halvtimmen beslutade jag mig för att spurta med, bara för kul, om än på andra sidan banan. Det var underbart att se honom glädjestrålande sträcka händerna mot himlen när han nådde sitt mål. Jag stannade och kramade om honom och stod och pustade tillsammans med honom när funktionärerna kom och klippte bort tidtagningbrickorna från hans skor.

Det fanns en liten röst i huvudet som sa ”Men ska du inte springa på? Vad ska de andra säga om ditt resultat inte är så bra?” Jag blev förvånad hur ihärdig den rösten var och att den existerade. Det kändes konstigt att inte ha ett distansmål att tagga på, att räkna mot och att driva på mig själv mot, så som jag brukar göra. Det var ovant att springa och bara känna ”Jag behöver inte, jag gör som jag vill. Vad vill jag göra nu som är snällt med mig?” Det logiska svaret kan tyckas vara ”Men sätt dig ner människa och vila! Sluta spring!” För än om jag inte springer på max, visst sjutton gör det ont.

Men jag kunde inte vila. Jag ville vinna och Lisa jagade på. Skulle jag stanna skulle hon komma ikapp. Jag tror att snällhet med mig, kärlek, handlar om att vara allt jag kan vara. Att alltid välja den bekväma vägen visar inte mig vad jag kan, då förminskar jag mig. Att bygga upp en tro på mig, genom att ständigt visa för mig själv vad jag kan och ATT jag kan, det är att i sanning visa kärlek till mig. I det här fallet hade jag ett mål – att vinna – och det gjorde jag, utan att behöva pressa mig alltför hårt. Även när det var för lite tid kvar för att Lisa skulle hinna ikapp mig, fortsatte jag springa. Att bara lägga mig ned då skulle göra mig besviken. Jag vill säga stort tack till Lisa, som enträget sprang hela natten, och som därmed höll mig i rörelse. Hade inte Lisa funnits hade jag sprungit kortare och hade inte varit lika glad över mitt resultat som jag är idag. Och ett tack till mig själv, som lät mig själv vila och ta det lugnt medan jag sprang, även fast det kändes konstigt och ovant.

Sista 20 minutrarna ville jag springa fort, få ut energi som jag inte hade använt än. Jag fokuserade på att springa så avslappnat och fort som jag bara kunde. Det gjorde mig pustande glad, nöjd och trött när slutsignalen äntligen ljöd.

Det jag tar med mig från det här loppet – än så länge – är Kristoffers enorma leende när han jublade över att han nådde det mål han satt för sig själv på 6-timmarsloppet. Hans glädje smittade så jag hade ståpäls på armarna. Jag tar med mig glädjen i Fredriks lyfta armar när han nådde sitt mål och glädjen som fanns i hans ansikte efteråt.  Jag tar med mig delad glädje, delad sorg och fina samtal i natten. Jag tar med mig den ovana, valhänta känslan av att vara snäll med mig själv. Jag tar också med mig bilden av Bertil och Ann-Sofie som gick hand i hand emellanåt på banan och ibland gav varandra en puss. Bertil har alltid funnits i ultralöpningen, jag kommer ihåg honom från mitt först 50-kilometerslopp. Jag var trött och stod vid ett träd. Bertil kom ikapp, sträckte fram handen och sa ”Kom, nu så går vi” med värme i leendet. Efter det blir jag alltid glad när jag ser honom.  I år fyllde han 70 år. För fem år sedan träffade han Ann-Sofie, även hon 70 år. I helgen gjorde hon sitt första 24-timmarslopp. Det är ultra i ett nötskal.