Hur springer jag så långt som möjligt på 6 dygn? Försöker jag springa skiten ur mig första dagarna för att sedan skrapa ihop resterna utav mig själv de sista? Eller vilar jag regelbundet för att hålla hjälpligt tiden ut? Kan jag springa på mina vanliga 250 kcal per timme eller springer jag bättre om jag äter riktiga måltider? Hur mycket behöver jag sova? Kan jag sova eller gör det för ont? Hur gör jag om det ösregnar och blåser storm hela tiden? Vilket mål vill jag sätta för mig? Vill jag sätta ett mål?

Ikväll anmälde jag mig till EMU 6-dagas lopp i Ungern, 4-10:e maj 2017. Jag, Carina och Jan-Erik satt vid köksbordet och filosoferade, samtidigt som vi följde Personliga Rekordens tävling i Växjö. Vi bestämde oss – vi kör! Alla tillsammans! Janne och jag springer, Carina supportar. Jag känner mig som ett lyckligt barn som ska åka på ett sex dagar långt läger med några av mina bästa vänner.

I Ultralöpningens kravprofil står ”Det finns berättelser om långa löpartävlingar sedan 1700-talet. Vissa engelska aristokrater hade så kallade ”running footmen” anställda, och med engelsmännens förkärlek för vadslagning lät godsägare och lorder sina löpare springa på kapp. Ibland kunde distansen i en sådan utmaning vara mycket lång. 

Som tävlingsidrott uppstod ultramaratonlöpningen i samband med de 6-dagarslopp som var populära i slutet av 1870-talet och något decennium framåt i tiden. Sporten kallades då pedestrianism, eftersom det i den första av dessa tävlingar, The Astley Belt, var tänkt att deltagarna skulle gå mesta tiden. Prispengarna var så rejält tilltagna att man övergick till att springa, vilket var tillåtet eftersom ett måtto för tävlingsformen var ”go as you please”. Det arrangerades många sådana 6-dagarslopp. Alla gick inomhus. De största loppen arrangerades i Madison Square Garden i New York, eller i stora saluhallar i andra storstäder. Antalet utövare av pedestrianism var litet, men eftersom prissummorna blev större och större, segraren kunde vinna motsvarande 20 årslöner för en arbetare, lockades de största löpartalangerna till tävlingarna. Miljön kring loppen var allt annat än hälsosam. Åskådare kom och gick, det röktes, dracks och vadslagning var en del av hela konceptet.  Vissa pedestrians, som 6-dagarslöparna kallades, dopade sig med stryknin.  Resultaten som gjordes var så bra att få av dem har överträffats i vår tid.  Charlie Rowell och George Littlewood kom över 1000 kilometer på de 142 timmarna då loppet pågick. Detta var under den viktorianska eran och vilodagen var helig. Tävlingarna startade klockan 01:00 natten till måndagen och avslutades klockan 23 på lördagskvällen. Arrangörerna hade alltså en timma på sig i respektive ända av de sex dygnen för att kunna ställa i ordning och plocka bort, utan att begå sabbatsbrott. Att denna form av ultramaratonlöpning blev just 6-dagars kan alltså härledas ända tillbaka till de stentavlor som Moses tog emot av högre makt på Sina berg. I vår tid har dock löparna fulla 144 timmar på sig att samla distans."

Det är alltså ultravärldens äldsta gren jag ger mig på. Jag frågade mig själv om jag verkligen vill göra det här och den frågan besvarades med en motfråga – vill jag dö utan att ha provat? Nä. Dessutom vill jag se hur långt jag kan nå. Rune Larsson har sagt att vissa löpare har begåvats med en dieselmotor.  Mitt bästa 6-timmarsresultat hamnar på plats 69:e på topplistan i Sverige. Tittar jag på 100 kilometer har jag klättrat till plats 35, på 12-timmars hamnar jag på nummer 25. Går jag vidare till 100 miles hamnar jag på plats 12 och samma position får jag för mitt bästa 24-timmarsresultat. På 48-timmarslöpning på löpband sätter jag världsrekord. Vad händer om jag springer ännu längre?

Det vet jag inte, men jag tänker ta reda på det.