Idag är det exakt en månad sedan 6-dagarsloppet i Ungern började, det är också första gången jag springer efter loppet. Jag har avverkat en liten fem-kilometersrunda som tog slut innan jag hann märka att jag var ute på den.

En dryg vecka efter 6-dagarsloppet var mitt högra lår fortfarande en blyklump och vänster vad, ner mot hälsenan, spände konstigt. Det kändes som att högerlåret behövde hjälp på traven och jag gick till Martin som satte nålar i det och körde ström igenom, så att låret blev masserat inifrån. Det gjorde susen. Vänster vad vågade han inte säga något om just då. ”Gå eller cykla utan belastning för att få till blodgenomströmning och hör av dig om det inte släpper” blev hans rekommendation. Jag gick vart jag än skulle, hit och dit, härs och tvärs och klumpen blev mindre och mindre. Efter en dryg vecka kunde jag göra vanliga tåhävningar och efter en dryg vecka till fungerade även excentriska tåhävningar. Jag kände mig redo att springa igen, men hade ingen större lust. Jag var inte less på löpning, bara att jag inte kände för det. Jag passade på att gå upp några välbehövliga kilon, det mesta underhudsfettet hade försvunnit på armarna och de såg erbarmligt tunna ut. Nu har jag mer fluff på kroppen. 

Det gick som vanligt – efter en dryg vecka till var jag ute och klippte alla kanter på gräsmattan för hand, jag ville inte ha någon maskin som lät och förorenade, men förklaringen var så klart att kroppen ville röra på sig igen. Jag lät den koka i röreslefrustration ett tag, men när jag började bli odräglig mot mina närmaste insåg jag att det äntligen var dags – för första löpturen. Hej och hå vad lätt det gick!

Min kära kropp är en klok skapelse. Den bestämmer när och om den vill springa igen. Nu vill kroppen, och jag med! Inga mål, inga tävlingar framför, bara jag och löplusten!