Platt, platt, platt och rakt fram. Tråkigt! Kan inte den här vägen ta slut snart? Mjuka kullar täckta av sand och torra växter passerar förbi. Det är en speciell känsla att springa rakt fram och veta att jag ska få svänga till vänster snart. På söndag.
Jag märker att mitt humör går upp och ned nu när löpningen närmar sig slutet. Ena dagen är jag uttråkad, vill mest avverka alla mil som är kvar och få åka hem. Kan inte Baby Blue få punka igen, så det händer något? Fast nej, det vill jag ju inte. Nästa dag är jag nedstämd. Ska den här resan ta slut snart? Jag som har haft det så bra. Vad ska jag göra när jag kommer hem? Frysa i novemberrusket?

Alla de här faserna är normala för mig när jag närmar mig slutet av en utmaning. Knepet att komma runt dem är att sätta målet längre bort. Jag ser framför mig hur jag ligger i soffan hemma, i famnen på min syster och min sambo och deras respektive barn. Där är målet!
Jag avverkar 12 mil på några dagar, rakt fram, enkel, platt löpning i sval temperatur. I staden Shirvan blir jag intervjuad av en tidning som skriver att jag sagt att Sverige propagerar mot iranier och muslimer. Jag ringer dem, det är förtal det de skrivit. De ändrar lite i artikeln, men inte alls som jag krävt. Jag kokar av ilska och maktlöshet. Min löpning handlar om att bygga tillit mellan människor, inte om att splittra dem. Det tidningen skrivit är rakt emot mitt syfte och de har använt mitt namn för att sprida sin egen agenda. Tvi!

I Quchan svänger jag äntligen vänster. Jag väntar en dag för att Amir, som rest hela vägen från Sverige för att vara med mig i slutet, och Mehrdad, som hjälpt mig längs hela vägen med boende, översättningar och 10 000 små saker, ska komma och vara med mig. Hjärtat hoppar högt när de kommer. Jag har vänner! Det visste jag ju, men nu är de med mig på vägen!

Det är näst sista dagen och jag springer uppför i piskade regn och – snö! Det är tre grader varmt. De 45 graderna jag hade i början känns avlägsna. Jag har på mig ullunderställ, löparkläderna och regnkläderna för att inte frysa. Handskarna åker också på. Det blåser så att Baby Blue glider i sidled. Pinnen jag har svenska och iranska flaggan på böjer sig i vinden så att flaggorna piskar mig i ansiktet.

När jag kommer över en kulle lättar dimman. WOW! Framför mig breder sig bergen ut i fjärran och mellan mig och dem ligger en dal. Det är nedförslöpning när den är som bäst! Det brungula landskapet flyter förbi, jag sjunger ”Jingelbells” medan jag springer och hjärtat och kroppen är lyckliga. En familj som sett mig tidigare kommer tillbaka och har med sig russin, torkade äpplen och kakor till mig.

Jag jollar som Heidi i ett alplandskap. Det är så fantastiskt vackert! Imorgon ska jag ta sista löpsteg, min resa är slutförd. Jag är här med vänner, vi ska fira ikväll sen blir det upp tidigt imorgon för att göra sista biten. Soroush, som är med för att filma målgången, behöver åka mot Teheran senare på dagen.
Jag undrar hur det kommer kännas imorgon, när allt är klart. Kommer jag gråta av glädje? Skratta högt av lycka? Eller bara känna ”Jahapp, då var det här klart, vad ska jag göra nu?”. Jag vet inte. Fast en sak vet jag och det är att den här resan har gett mig så mycket mer än jag väntat. Det kommer ta tid för mig att smälta och förstå allt. Jag har mötts av en sådan otrolig vänlighet, som är snudd på svår att begripa. Jag önskar jag hade en bild av alla människor som har lett mot mig. Det skulle bli tusentals.

Men, nu ska det först bli målgång! Sedan blir det fest, i hela fyra dagar! Mina vänner här i Iran förbereder stora saker för mig. Jag känner mig som Askungen på julafton – ”Hur ska jag någonsin kunna tacka?”