Jag snorar och snörvlar. Förkylningen jag hade innan Oxelösund 6-timmars sitter i och den blev inte bättre av tre mils löpning och två mils gång. Jag tycker jag blir andfådd så fort jag gör något, framförallt när jag går uppför trappor. Tisdag ger jag mig ut på ett försök till löptur, jag kommer två kilometer, sen tar jag bussen. Bröstet känns vekt, jag har kvar pyspunkan på lungorna.

Det går en tid. Löplusten försvinner. Jag känner mig bättre, men är där inte en liten släng förkylning kvar? Svamlar jag eller är det allvar? Morgonen jag stiger upp och verkligen bestämt mig för att springa regnar det. Jag tittar ut på grådasket. Nej, jag har verkligen ingen lust.

En vecka går utan att jag springer. Marias fantastiska EM-guld och Europarekord rubbar fotfästet under fötterna på mig. Varför springer jag? Jag vill också vara ute och slåss, uträtta stordåd! Jag har inget att springa för, inget stort mål i sikte, inga underverk att åstadkomma. Humöret går nedåt, jag blir retlig och stingslig, jag märker att min sambo Fredrik håller ett försiktigt avstånd till mig. Jag låter det vara så. Jag är sur. Jag gnäller på allt och alla, det är hans fel, hennes fel, och hur kan folk vara så dumma i huvudet? Jag ser med avsmak på den negativa kopian av mig själv jag blivit. Jag rynkar pannan åt allt och inser tillslut – låt det vara så ett slag. Jag brukar tröttna på att vara sur.

Tillslut är jag less på denna dåliga version av mig själv. Jag vet vad som gäller; lyft mig själv i håret. Ut och spring med dig! Jag tvingar på mig löparkläderna, jag har ingen lust, men jag har inte heller lust att vara den jag är just nu. Jag vill vara bättre, må bättre. Jag låter mig själv springa och gå, det behöver inte gå fort. Bara rör på dig, fortsätt.

En liten sprittning av lust kittlar till under höger revben. Jag kanske skulle ta Lännersta strandstig? Min favoritväg som går längs Baggensstäket och Knapens hål. Det blir tre kilometer längre och mitt dystra sinne undrar varför jag ska plåga mig med det men sprittningen blir starkare och starkare. När vägskälet kommer tar jag av mot höger, mot favoritvägen. Lite oväntat tar jag av ytterligare en gång och följer skylten mot Frankenburg, där har jag aldrig varit. Det är ett rosa slott, byggt av Ralph Lundsten, en mångkonstnär från Luleå. Jag och syrran besökte hans födelsegård i somras och då såg jag att han numer bor vid Skurusundet, tänkte att jag någon gång ska springa förbi. Strax innan slottet drar jag ned byxorna för att pinka och blir sittande under en gran. En vattendroppe blixtrar till bland granbarren. Där! Där har jag det! Ren betraktelse, klar existens. Det är livets mening. Att bara finnas och vara del i det som existerar.

Mitt sinne har vänt. Jag är tillbaka. Glad betraktar jag landskapet jag springer genom, jag svänger in på ytterligare en liten stig jag inte sett förut, hamnar på en sträcka längs vattnet, kommer fram på ett oanat ställe. Upptäckarlusten spritter i benen, jag njuter av rörelsen och livet. Luften fyller fritt lungorna igen.

Det är det här som är livet för mig. Existens och upptäckter. Att vara en del i allt.

Löpning är ett medel till livets kärnpunkt.