Jag springer på den upptrampade snöstigen, noga med att sätta fötterna rätt. Den senaste veckan har bjudit på rejält snöfall i Stockholm – det kom 40 centimeter på ett dygn. Bilar och bussar stannade, ingen tog sig någonstans, det bästa sättet var att gå eller springa. I Gamla Stan åkte en man skidor mitt i gatan.

Samma dag som himlen och marken fylldes med snö och jag kände mig behagligt liten som människa – naturen är alltid större än mänskligheten och det fyller mig med tillförsikt – valde USA Donald Trump till näste president. Luften gick ur, axlarna sluttade och jag ville helst smita till skogs och leva resten av livet i en timrad stuga, långt ifrån all vardaglighet i det moderna samhället. Trump står för min del för att legalisera ett språkbruk som för några år sedan inte hade varit möjligt – rasistiskt, sexistiskt och våldsbejakande. Det ingår inte i mina värderingar. Samtidigt är det så att han har vunnit i ett demokratiskt utfört val och jag får respektera det amerikanska folkets vilja. Trump är ett uttryck för ett missnöje och rädsla som andra inte tagit på allvar och som han lyckats kanalisera. Likadant är det i vårt land, det finns ett missnöje och en rädsla som inte varit politiskt korrekt att uttrycka och nu får det än mer luft under vingarna.

Innan jag satte världsrekord på 48-timmarslöpning på löpband var jag rädd. Jag var rädd att det skulle göra ont. Jag minns den dagen jag insåg – det kommer göra ont. Det finns inget jag kan göra åt det. Vill jag sätta världsrekord kommer det göra ont. Acceptansen sjönk in – det var okej att det gjorde ont. Jag hade något högre att nå – jag skulle sätta världsrekord. Det väntade på mig på andra sidan.

Likadant var det innan jag skulle springa genom Iran – jag var rädd att bli misshandlad, våldtagen, satt i fängelse – fantasierna var många. Jag listade mina rädslor, undersökte dem, luskade i vad de verkligen bestod av och vad jag kunde göra för att de inte skulle inträffa. Jag badade i rädslan för jag vet att rädslan i sig aldrig kan skada mig, däremot innehåller den en mängd viktig information om saker jag kan göra för att lyckas med det jag satt mig för.  Mitt mål var att bidra till tillit i världen och jag gick genom rädslan och hittade det jag hade hoppats på – människor, precis som du och jag, som vill ta sina barn till skolan och gå hem med dem igen, som vill skapa ett bra liv för sig själva och sina barn. Jag hittade inte bara det, utan ett folk med gästfrihet och vänlighet som det största kulturella särdraget. Det var en gåva att få möta dem, en gåva åt båda håll. 

Rädsla hos mig kan jag inte förtrycka. Jag kan inte stoppa ned den i strumplästen och låtsas att den inte finns. Den ploppar upp igen och växer sig starkare ju mer jag förtränger den. Blir den riktigt illa bygger jag kanske till och med en mur mot den. Det skyddar mig inte, rädslan är likt förbannat kvar och pockar på. Det enda sättet jag funnit att verkligen smälta bort rädslan, det är genom att möta den. Jag behöver undersöka den och utsätta mig för den och det som hittills hänt är att rädslan försvinner. Det har inte funnits något kvar att vara rädd för när jag väl gått in i den. I löpningen har jag lärt mig att det är jag som styr rädslan, jag låter inte rädslan styra mig. 

Jag är rädd för hat, rasism, icke-demokrati och människor som tar sig rätten att bestämma över vad andra ska tycka, säga och göra. Jag håller inte med om att det är ett bra sätt att leva mitt liv på. Frågan jag ställer mig nu är – kan jag möta rädslan i mig själv för de delar i vårt samhälle som står för Trump-liknande värderingar, och omfamna den? Kan jag möta de delarna i samhället?

Jag har länge känt hur det kliar i fingrarna att ge mig ut på nästa äventyr. Jag har funderat om det kommer att bli ett fysiskt äventyr eller om det blir ett äventyr in i det jag är rädd för i vårt samhälle – människor som hatar, människor som förtrycker och ser ner på andra – kanske vill de också allra helst bara ta sina barn till skolan och hem igen och skapa ett bra liv för sig själva och sina barn? Jag vet inte. Kan jag bemöta våld och hat med kärlek? Det vet jag inte heller. Men jag vill ta reda på det. Kanske blir nästa äventyr inte fysiskt. Oavsett vad det blir är och förblir löpningen en grundpelare till hälsa, reflektion och underbara möten.   

Den 22:a november har dokumentären om min löpning genom Iran premiär på biograf Reflexen i Kärrtorp. Just i Kärrtorp angrep nynazister en antirasistisk demonstration den 15:e december 2013. 7 dagar senare samlades 16 000 personer i en motreaktion - Sveriges största antirasistiska demonstration hittills. Det känns fint att ha premiären just där.

Trailern till dokumentären har setts av över 9 miljoner människor, och förmodligen än fler. Det finns tusentals vackra kommentarer från människor som berörts. Trailern väcker hopp - om mänsklighet, om godhet och att en människa gör skillnad.

Vill du komma och se dokumentären, ring biografen på 08-648 66 90 och lägg av en biljett. Det är en ideell organisation så de är bara där när de har filmvisning. Se programmet  på http://reflexen.nu/program/för aktuella tider.

Just remember in the winter,

Far beneath the bitter snow

Lies the seed that with the sun´s love

In the spring becomes the rose 

I say love, it is a flower

And you, its only seed

- Bette Midler, ”The rose”

Bilden har Hannah Wallman tagit. Tack för den Hannah!