Den här veckan har varit en nästan löpfri vecka; först på fredag kom jag mig ut på min första löptur. Det blev tre mil runt Piteå tillsammans med Erika. Vi gick i parallellklasser i grundskolan och har sedan nästan inte setts på 30 år. Vi hann prata om livet då, livet nu och mycket relevant som hänt däremellan.  Erika har beställt ett föredrag av mig så vi pratade även vad hon ville att publiken skulle få med sig utav det. Det blev en kombinerad nöje-jobb-ishalkningslöptur. Det har regnat och fryst i Piteå och jag hade lämnat dubbarna hemma.

Veckan har, trots uteblivet springande, gått i löpningens tecken. I tisdag var det dags för den stora premiären – så kändes det för mig i alla fall – på dokumentären om min löpning genom Iran. Jag sprang omkring med min videokamera på barnvagnen och råkade filma de som kom i min väg. Jag gjorde dagböcker där jag pratade med kameran och hade glömt det mesta jag sa på de filmerna. Vi fick en speciell relation, kameran och jag. Jag vräkte ur mig frustration, grät några skvätter när jag var trött eller ledsen och när jag var glad glömde jag bort min kompis. Soroush, som är professionell filmare, var med mig i åtta dagar och filmade en hel del under den tiden. Första gången vi möttes fick jag gå in och ut genom porten till huset där jag sovit minst fem gånger för att han skulle få allting rätt på filmen. Jag minns hur jag suckade och tänkte ”Oj, det här kommer ta tid”. Det blev en press att både springa, filmas, intervjuas, göra omtagningar och vara social med alla jag mötte. Samtidigt var jag glad att Soroush var där, glad för att det skulle bli film. Jag minns också alla gånger jag ställt kameran på en mur, sprungit förbi för att kolla att bilden blir bra, sedan sprungit förbi den igen tills jag försvunnit ur bild, sprungit tillbaka för att hämta den, och därefter sprungit tillbaka till vagnen igen. Det är ett bök att filma sig själv.

Premiärpubliken vällde in i foajén. Jag fascinerades av alla som kommit och det kändes – wow, alla här har kommit hit för att titta på en film – om mig! Jaja, okej om lite mer än mig - om en fantastisk resa, om mänsklig godhet, om sårbarhet och styrka, om värderingar i livet. Jag kände mig både liten och fascinerad på en gång, ställde mig på en pall och filmade det hela. När filmen rullade igång satt jag som klistrad. Vad skulle komma? Vad hade de tagit med av allt material som fanns? Jag hade sett preliminära versioner, men inte den färdiga.

Äntligen fick jag se vad de jag hade mött sagt åt mig! De hade pratat med mig på persiska, turkiska, kurdiska och några fåtal ord engelska och jag hade begripit en viss del men långt ifrån allt. Komiken i situationerna fick mig och publiken att gapskratta. Så många missförstånd, så mycket humor, så mycket värme. Guldglimrande möten virvlade förbi, mixat med dagboksmaterial jag hade glömt tillsammans med text jag spelat in efteråt. Det var otroligt spännande att se vad de valt och hur de byggt upp historien. Jag var så inne i filmen att tiden kändes som en evighet.

När allt var över ställde sig Shamim och André som producerat filmen på scenen och bad oss som varit med komma fram. Jag hade förberett tacktal och presenter men var så tagen, jag började med slutet på talet, sen delade jag ut presenter, sen vet jag inte vad jag sa. Det är helt blankt i huvudet, jag var så tagen. Irans ambassadör ställde sig på scenen och tackade och gav mig ett paket, Janne Boström gav mig en enormt vacker tavla som hette ”Love Symphony”, symboliskt för vad löpningen genom Iran handlade om. Folk ställde sig upp och applåderade och jublade.

Nu börjar försäljningen av filmen. Första målgruppen är filmfestivaler; festivaler i sju länder har hört av sig innan vi ens marknadsfört filmen. Efter festivaler siktar vi på TV och därefter bio och andra visningar och därefter privatpersoner. Eller vi och vi, jag har aldrig varit med om att göra dokumentär förut. Det är producenterna som gör den, fristående från mig om än de fått allt mitt material. Det är de som nu för vidare filmen ut i världen och vi får se hur mycket inblandad jag bli i det. Det känns ungefär som att ha fött en bebis som nu lämnar boet och flyger ut självständigt. Jag får se vart den tar vägen.

Dagen efter hade jag föredrag – om löpning, sedan flög jag upp till Piteå och hade föredrag – om löpning. I veckan var det friidrottsgala med svenska ultralandslaget på plats där Kajsa Berg fick hederspris för sitt Nordiska och Svenska rekord på 100 km – testa snitta 4:25 per kilometer i 100 kilometer… och nu till helgen är det VM i 100 km där Sverige representeras av Jonas Buud, Elov Olsson, Fritjof Fagerlund, André Rangelid, Frida Södermark och Sophia Sundberg. Kajsa Berg och Stina Svensson har tyvärr lämnat återbud. Loppet går att följa på 100kworldchampionship2016.com. Förra året vann Jonas Buud guld på 6:22 och herrlandslaget tog hem lagguldet. Vi får se hur det går i år.

I morgon springer jag med min syster, så lite till löpning blir det. Nästa vecka får jag se till att det blir mer löpning på riktigt. Det är ändå att vara ute och springa själv som är grejen, om än det är roligt att både prata om löpning och att njuta av en löparfilmpremiär med mig själv i huvudrollen. 

Bild: Spännande, spännande med filmpremiär! Tack Frederic Rambaud för bilden :-D