Jag sitter och tittar ut på Oxford Street. Utanför rullar trafiken fram på fel sida av gatan.  Jag är jet-legs-vimmelkantig och tacksam över bokstäverna i asfalten som säger mig om jag ska titta vänster eller höger när jag ska över gatan; ändå blev det fel. Kvinnan som sitter bredvid mig har just beklagat sig över att hon är gravid. Hon är 21 år och vill gärna göra annat innan första barnet kommer.

Jag har inga egna barn men när jag inte har det så lånar jag. I veckan uppfyllde jag en gammal dröm, som jag egentligen gett upp för länge sedan. Tiden har gått och mina syskonbarn har hunnit bli 21 och 19 år gamla. Men de var inte för gamla för att gå på Harry-Potter-land på Universal Studios i Florida när jag frågade dem!

Det är märkligt att se hur de där små, som jag brottade ned bägge två för några år sedan och som vände sig till mig för att få svar på det de inte visste själva, numer är vuxna män med hår på benen som tipsar mig hur jag kan göra en facebook-kampanj för att driva på försäljningen i mitt bolag och erbjuder sig att designa om min hemsida.  Jag har tillbringat veckan i baksätet i bilen medan de har bestämt vart vi ska åka, skött vägtullar, hittat vägen och tankat. Jag har fått lyssna på den musik de gillar, numer vet jag vem  Ed Sheeran är, vi har ylat Bohemian Rahpsody tillsammans och jag har fått uppleva det närmaste jag kommer mammakänslor – stoltheten över två fina pojkar - förlåt män - som numer är stora, vettiga och självständiga. Samtidigt finns försvarsinstinkten där – rör dem inte, för då smäller det!

Som om de skulle behöva beskydd. Men jag kan låtsas ha betydelse i alla fall.

Eller, som att jag skulle ha något att göra med att de blev så fina som de är. Det spelar ingen roll, jag är stolt som en tupp i alla fall. Märkligt det där, det måste vara något biologiskt. 

Träning blev det dåligt med. I bilens förlovade land finns det dåligt om cykelbanor att springa på och sexfiliga motorvägar känns föga inbjudande. Jag lyckades klämma in en mil den första morgonen när jag var jet-leggad och vaknade några timmar innan de andra och två mil den andra morgonen, i övrigt blev det ingenting. Det är tre mil mer än jag räknat med, i träningsplaneringen står det noll mil veckan som gick. Jag ville verkligen ägna den veckan åt att vara med mina syskonbarn, inte ens träningen får vara i vägen för det.

Efter amerikanska pannkakor med lönnsirap och smör, donuts, kladdiga hamburgare, omeletter med massor med ost, pizza och butterbeer har jag några extra fluffkilon kring magen. Jag flåsar som en blåsbälg i de fyra trapporna upp till mitt pyttelilla rum, högst upp med ett minifönster mot gården, på hotellet.

Vad jag gör i London? Tja, det är också värt att offra träningen för.

Det känns märkligt att blogga om löpning en vecka det knappt blev någon löpning. Men det är just det som är poängen – ibland behöver löpningen få vila. Livet är faktisk mer än löpning, om än löpningen är en mycket stor del av livet.