Jag formligen älskar löpningen. Inte bara för löpningen, utan för allt som kommer ut från det.

Jag suger på karamellen från mitt sexdagarslopp som ett barn som har en klubba i munnen under flera dagar. Vad betyder det egentligen? Vad lärde jag mig? Hur kunde jag så mycket önska mig av banan och sedan vara så fantastiskt glad över att kliva på den igen? Jag förstår det inte.

Jag tar hjälp av Lars Lagerstedt, erfaren coach på Gaia Leadership, med både gestaltterapiutbildning och psykosyntes med sig i bagaget, förutom över 35 års erfarenhet. Vi benar och rotar för att förstå hur jag fungerar och vad som händer. Lars får mig att både känna efter i kroppen vad som verkligen känns därinne, och tillför sin egen kunskap.

Det vi hittar får mig att le. Första delen av loppet, innan mitt knä kraschade, sprang jag enligt schema. Jag hade gjort en excelfil för mig själv där det stod exakt hur långt jag skulle springa varje timme, hur ofta jag skulle vila och hur jag skulle äta. Jag levererade enligt plan och över plan, i 2,5 dygn. Jag var lycklig och nöjd med det, räknade för mig själv, ledde mig själv framåt och excellerade – i början. De var en plan som fungerade bra under en tid. Det som också fanns var en skylt jag höll upp mot omvärlden, en bild jag skapat av mig själv. Den sa ”Kristina är Envis, Uthållig och står för mental styrka”. Det är bland annat det jag säljer i mina föredrag och i min coachning. Den skylten definierade mig. Jag var tvungen att uppfylla den. Jag förstod det inte först, men jag var arg på kraften som sa att jag inte fick sluta självmant, utan jag skulle ha ett trasigt knä att skylla på först. Jag undrade vad det var för sjuk kraft i mig som gjorde att jag hellre sprang till mig ett trasigt knä än att sluta självmant. Jag var tvungen att leverera enligt plan, varenda timme av loppet, ett enda felsteg skulle innebära att jag låg bakom min plan och det gillar jag inte. Jag låste in mig själv mer och mer i ett hörn och tyckte sämre och sämre om det. Tillsammans med Lars hittade jag – skam.  Skam för att inte uppfylla den jag definierat mig själv att vara. Jag ville skylla på mitt knä för att slippa känna skammen.  I slutet, när jag bröt efter 2,5 dygn, hade jag en helt annan känsla. Jag var nöjd. Jag kunde kliva av banan, jag tyckte jag hade gjort loppet bra, även om tävlingen inte var klar. Ett lugn lade sig. Det var kärleken som tog över. Kärleken sa ”Du behöver inte uppfylla det som står på skylten. Du får vara du.” Jag gav mig själv fri.

När jag gav mig själv fri kom lusten tillbaka, men av en helt annan orsak. Jag gav mig ut på banan igen, med respekt för kroppen och tanken ”jag får se om knät håller”. Tidigare hade det varit piskan som gällde, oavsett vad kroppen sa. Nu hade jag ingen plan. Jag levde mer i varje stund. Jag upptäckte – det går bra att springa! Min kropp är med mig! Jag accepterade att läget var som det var, att jag inte skulle klara mitt ursprungliga mål som var på 724 kilometer, men jag såg också att jag hade chansen att ta tredjeplatsen och sätta svenskt rekord. Sen kom de jobbiga timmarna när jag såg att jag skulle klara de nya målen jag satt upp för mig, och motivationen ebbade ut till en liten rännil som ändå strilade på. Orden från Anders Ekstrand, idrottspsykologen som sa ”Ni verkar alla längta till punkten där ni är på ert yttersta, men när ni väl är där verkar ingen av er vilja vara där” ekade inom mig. Jag förstod att det var där jag var nu, i alla fall nästan. Det jag kände då var – nyfikenhet. Nu är jag där! Vem är jag då? Hur fungerar jag? Det har tagit mig 138 timmars kamp att ta mig hit, nu vill jag banne mig uppleva hur det är att vara här!” Det fanns också en enormt stark röst som sa ”Sluta nu? Glöm det! Det finns inte! Jag har kämpat i 138 timmar, jag tänker kämpa in till slutet!”. Varifrån den rösten kommer vet jag inte, kanske är den ren vilja, kanske är den från den målbildsträning jag gjort som påverkat det omedvetna.

Löpningen blev till en resa i mig själv, ett undersökande i vem jag är. Det är exakt där jag vill vara. När jag var där kom också det paradoxala – då var jag den mentala styrkan jag önskar att jag vore, den jag hade satt upp på skylten. Men jag var den för att jag verkligen VAR den, inte för att det var något jag skulle uppfylla.

En annan sak vi pratade om var disciplin vs kärlek. Disciplin låter fult i mina öron medan kärlek låter fint. Disciplin vet jag att jag har gott om, jag har mindre tydlig bild av att jag har kärlek. Samtidigt har kärleken till mig själv alltid funnits där, det var den som tog över när jag valde att bryta. Jag har både disciplinen och kärleken, och det är de båda tillsammans som får mig att utvecklas genom löpningen. Båda behövs.

Ytterligare en upptäckt – som jag känner igen från förr - är min rädsla för min egen kraft. Jag såg den som en tromb och den är enormt kraftfull. Jag längtar efter att släppa den fri, efter att enbart låta den flöda. I dagsläget är jag rädd för att den ska göra andra illa om jag släpper den fri.Jag begränsar den och mig själv. Jag vill hitta vägar att bara låta den svepa fram och jag vet att jag kommer göra det en dag, och även att jag gör det ibland redan idag.

HUr använder jag den nya kunskapen för att vara en bättre löpare, och framförallt en människa som är än mer jag, en som släpper fram alla sidor när jag vill det? Det vet jag inte än men det ska jag fnula vidare på. 

Jag är så fascinerad av alla de här lärdomarna. Jag hoppas det kommer flera. Jag fortsätter suga på klubban för att hitta om det finns något mer dolt därinne.