Direkt jag får se bilden smäller det till i magen. Herrejösses! Hur vågar han?

I april i år hölls det första internationella maratonloppet i Iran. Arrangören, som är från Belgien, hade läst om min löpning genom Iran och hörde av sig och undrade om jag ville vara hedersgäst. Det ville jag gärna, kruxet var bara att kvinnor inte fick springa loppet. Arrangören hade sökt tillstånd för det, men nekats. Likväl visade det sig att amerikaner och engelsmän som ville springa loppet fick inte visum för inresa. Jag tyckte det kändes konstigt att vara hedersgäst och inte få springa. Jag föreslog att jag skulle springa loppet från mål till start istället och göra high five med alla löpare längs vägen, och därmed springa utanför tävlan. Jag kan förstå att arrangören inte nappade på det erbjudandet.

Arrangören frågade även efter kontakter med iranska maratonlöpare. Jag gav honom adressen till Akbar, min ultralöparvän som först slog följe med mig och hela sin löparklubb i Iran i en dag, och dagen efter sprang med mig på egen hand. De flesta i klubben sprang 5 eller 10 kilometer som mest och var ledbrutna efter gårdagens 35 kilometer. Akbar däremot var oberörd, som den ultralöpare han är. Akbar är navet i nätverket ”Warm Showers” som ger cyklister en varm dusch och husrum för natten. En och annan löpare får också slinka med. Akbar är en sån person som hittar dig, du behöver inte hitta honom och så ordnar han med sängplatser och mat, var du än befinner dig i Iran.

Akbar reste till södra Iran för att delta i loppet. När han passerar mållinjen tar han fram den amerikanska flaggan, breder ut den, och springer med den fladdrande över huvudet. Det är den bilden som fortfarande träffar mig som ett knytnävsslag i magen.

Akbar är iranier. Han kan inte fly, han försörjer sin familj genom att driva sin lilla affär. Genom att stå för det han tror på – att alla folk är välkomna till hans land, oavsett nationalitet - riskerar han trakasserier och problem. Ändå tycker han det är värt det. Han vill uttrycka sin fria vilja.  

I veckan röstade Storbritannien för att gå ur EU. För någon vecka sedan klubbade Sveriges Riksdag igenom den lagförändring som gör det mycket svårare för familjer att återförenas. EU skriver avtal med Turkiet och att sända tillbaka människor som letar efter fred och frihet, mot att Turkiet får betalt för att ta hand om obehaget. Många agerar utifrån mig och mitt – jag stänger om mig själv så får andra ta hand om problemen i världen idag. Frågan är – var går gränsen för världen? För mig är den jordklotet.

Mitt i allt detta står Akbar självklar. Han struntar i vad som kan hända honom. Han påminner om mänskliga värderingar och rättigheter. Han står för vad han tror på. Han tycker det är värt risken han tar, att göra det.

Akbar påminner om det som finns i varje människa, det som finns i dig och mig och det som sker runt omkring, varje dag, fastän det inte syns i tidningar och TV. Han står för mänsklig godhet, rättvisa, välvilja, för att se alla som människor, bakom etiketter som nationaliteter. Han markerar och lyfter fram, på sitt eget sätt.

Löpning är så mycket mer än bara löpning. 

Du hittar loppet på http://www.iruniran.com/

PS: Två kvinnor sprang loppet. De startade två timmar innan den officiella starten, tog sig i mål och belönades med loppets officiella medalj. Varken kvinnorna, arrangören eller Akbar har råkat illa ut för att de gjort något så normalt som att uttrycka sin vilja.