Förra veckan deltog jag i festivalen ”Women in Sport and Adventure” i Umeå.  Amphi productions skulle spela in en film med deltagarna därifrån och skickade mig några frågor inför filmtillfället.

- Vad har din sport lärt dig, vilka möjligheter har den gett dig?
- Hur skulle ditt liv varit utan din löpning, om du aldrig fått chansen att springa?

En klump satte sig i halsen. Ultralöpningen har gett mig – allt. Förutom god hälsa, bra humör, mental fokus, fungerande mage, bra sömn och allt det där så har den gett mig livet, i den form jag lever det idag. Den har gett mig mitt företag, den har gett mig min sambo, den har gett mig att våga utsätta mig för prisförhandlingar, och saker jag inte kan, den har gett mig vänner, den har gett mig min livsfilosofi. Vad vore jag utan den?

Allt handlar om en och samma sak.

Mona Hallberg var den som först fick mig på rätt spår. Mona sprang sitt första sextimmarslopp, gjorde ett kanonresultat och blev direkt uttagen till VM i 100 kilometerslöpning. Det var några månader kvar, hon tränade intensivt, blev intervjuad i TV och av tidningar, förväntningarna var skyhöga.  Två veckor innan VM fick hon löparknä. Hon satte in alla resurser i form av läkare, naprapater, sjukgymnaster – allt. På själva VM-dagen stod hon på startlinjen, det må bära eller brista. Hon sprang vackert och snabbt som en gasell. I drygt 4 mil höll det, sedan fungerade inte benen mer. Mona drog på sig överdragskläderna och servade sina lagkamrater med dricka och största solskensleendet. Hon var dagens hjälte, i min mening.

Kajsa Berg och Jonas Buud tog båda medaljer. Medan de intervjuades på scenen satt Mona bakom scenen med armarna runt knäna. Hon grät. Det kostar att våga satsa. Jag behöver vara beredd att klara den smärtan om min satsning inte går vägen.

En annan journalist frågade en gång

- Om du inte hade sprungit, hade du flyttat ihop med din sambo då?

Jag såg frågande på henne, förstod inte sambandet.

- Du hade en svår skilsmässa bakom dig, du var rädd att det skulle göra ont på nytt. I löpningen har du vant dig med att det gör ont.

Då gick talgdanken upp för mig. Vilken genialisk fråga! Japp, det gör ont att springa i 48 timmar. I löpningen har jag lärt mig att det onda går över och att komma i mål smakar så mycket ljuvligare än den där stunden jag har ont. Min exman, den som jag älskade och litade fullständigt på, bedrog mig och gjorde vad han kunde för att sko sig ekonomiskt på vår skilsmässa. Flytta ihop med en ny man, och sätta mig i samma situation som då, rev upp en känslostorm. Jag badade i smärta och oro, om än den logiska delen av hjärnan sa att det inte var någon fara. För att kunna ha en nära relation var jag tvungen att gå genom smärtan, tills jag kom ut på andra sidan och våga lita på och vara öppen med en man.

Samma är det med föredrag. Jag agerar ut varenda känsla jag har i kroppen, ger publiken allt jag har och hoppas det går hem. Går det inte hem behöver jag klara den smärtan. Blir föredraget bra jublar jag inombords. Min målbild är en publik som är berörd in i själen och som ger stående ovationer för att de fått med sig så mycket värdefullt längs vägen i livet.

Klara att stå i smärta gör mig livsduglig, fri att pröva vad jag vill. Jag skiljer inte på mental smärta eller fysisk, det är smärta som smärta. Odla förmågan att klara smärtan ser jag som en bas för att ge mig själv det liv jag vill ha. Jag skulle aldrig ställt mig på ett löpband och sikta på världsrekord om jag inte var okej med att ta smärtan av ett misslyckande.

Tisdag den 4:e oktober kommer jag berätta om min löpning genom Iran på Folkuniversitetet i Stockholm. Vill du höra den berättelsen anmäler du dig här.

Varmt välkommen att se mig både lyckas och misslyckas!

Jag vet innerst inom mig att det kommer att bli suveränt