Väckaren ringer strax innan fem, jag har redan varit vaken ett tag. Idag ska det ske, jag ska ta mina sista löpsteg på turen genom Iran. Soroush och Abbas som är här för att filma, steker ägg och korv. Mehrdad och Amir har handlat bröd och juice. Vi äter alla en enkel frukost sen bär det av.

Amir cyklar bredvid mig, jag tar hoppsasteg medan jag springer. Mehrdad kör ibland bredvid och spelar musik med nedvevade rutor. Tonerna sprids över dalen. Höga klippningar reser sig vid den smala vägen, en flod slingrar sig fram bredvid. Löven lyser höstkylan och röda på träden. Jag andas ånga. För att hålla värmen springer jag i ullunderställ, träningsoverall och regnkläderna ovanpå det. Efter en tunnel stannar vi alla, hänförd av utsikten. Växterna bredvid vägen är täckta av frost, nedanför oss ligger molnen och bergen. Vägen går utför, jag får springa här! Hjärtat glädjestudsar omkring i bröstet. Då ser jag det. En gigantisk iransk flagga på en platå längre fram.
- Det där är gränsen, säger Amir.

Jag tittar tvivlande, förvirrad på honom. Gränsen? Men hur då? Är det här slut snart? Jag tittar tillbaka igen. Det ser verkligen ut som en gränspostering. Jag virar snodden från Baby Blue runt handleden och tar några trevande steg. Jodå, det går fortfarande att springa. Det sluttar rejält och jag öser på, Amir räknar ned antalet kilometer som är kvar.
När det bara är två kilometer kvar vill jag vara ifred. Nu är det dags. Känslor av vemod, glädje, sorg, nöjdhet och fantastisk stolthet sprider sig i kroppen. Jag har sprungit tvärs genom Iran. Och inte bara det, människor i Sverige har lärt sig mer om landet och läst om den fantastiska gästfriheten och vänligheten som iranska folket mött mig med. Människor i Iran har upplevt stolthet och glädje över att jag valt deras land att springa genom. Det har spridits enormt mycket gott genom den här löpningen.

200 meter innan gränsen fattar jag Amirs hand. Tillsammans springer jag och han cyklar, hand i hand, i mål. Jublande hoppar vi tillsammans med Mehrdad i glädje.
Gränsvakten som ser hur vi kramas och pussas är tolerant, men tillslut säger han åt oss, med ett leende, att sluta. Officiella känsloyttringar mellan män och kvinnor är inte tillåtna i Iran. Jag vet inte vad jag ska ta mig till i glädjeruset, jag klättrar högst upp på grinden bredvid, som är låst. Där sträcker jag händerna mot himlen och njuter. Nu är jag klar.

Åter i Teheran firar vi med folk som varit med längs vägen på en restaurang. Både Amir, Mehrdad och jag berättar om resan ur våra egna perspektiv. Svenska ambassaden bjuder in oss på baluns, de har samlat kvinnor och män från Iranskt näringsliv, människor från olika ambassader, människor som jobbar för FN och olika organisationer.
Vår svenske ambassadör Peter Tejler berättar om när de först fick mail om min resa, jag berättar lite om löpningen, sedan går vi lös på svenska delikatesser. Det är underbart att sätta tänderna i varma köttbullar och skagenröra. Vi blir kvar till tolvtiden, sedan kör Mehrdad mig och Amir till flygplatsen. Jag känner glädje och det känns skönt att få komma hem, fram tills att jag tittar i Mehrdads ögon på parkeringen utanför flygplatsen. Kommer vi någonsin ses igen? Mehrdad har blivit som en bror för mig, en storebror som hjälpt mig med allt. Jag kramar honom länge, struntar i att det är förbjudet och ger honom en present som jag hoppas ska hjälpa honom att uppfylla en dröm han har.

Vi vinkar farväl, kliver på planet och morgonen efter skjuter jag vagnen med bagaget mot utgången. Jag passerar tullen, magen pirrar. När jag kommer ut hör jag jubel.
Micke fotograferar till höger, rakt fram står Evis, Fredrik, Carina, Anders med flera och applåderar. De har blommor och plakat, André filmar. Jag kramar och kramar, tårarna tränger i ögonen. Min syster lyfter upp mig, jag känner hennes starka armar om mig.
Jag är hemma!

Det finns två bra saker med att resa. Att komma bort och att komma hem.
Efter en lunch tillsammans med 40 personer på restaurang Shaharzad sjunker jag ned i soffan och somnar. Min syster pumpar luftmadrassen, Fredrik slamrar i köket. Fredriks barn och min systerson Isak sitter bredvid mig och pratar. Det spelar ingen roll, jag sover som en stock och vaknar först 11 timmar senare.

Ett lugn lägrar sig. Jag undrar vad jag kommer känna om den här resan om en vecka, en månad, ett år. Det återstår att se. Först ska det bli TV- och radio intervjuer!