Jag vaknar kvart i sex, äter frukost och vid sju är jag redo för dagens första pass – skriv så det ryker! I tre timmar öser jag fokuserat ut ord på papper, målar världen, så som jag upplevde den, under min löpning i Iran. Efter är jag komplett slut. Hissen till hjärnan går inte ända upp längre och om den till äventyrs kommer dit så finner den ett tomt våningsplan. Ding dong - ingen är hemma.

Jag stoppar ned fötterna i löparskorna och ger mig ut på dagens första tur. Det finns få saker som är så avslappnande som att bara låta huvudet gunga med i rörelsen från en stilla jogg. Just idag styr jag kosan mot Årstaviken, jag slår mig ned på gräsmattan vid Tantobadet, lägger huvudet på ryggsäcken och bara finns, mitt bland alla badande människor, picknickfiltar och de som dricker öl och lyssnar på musik. Sedan springer jag förbi koloniträdgårdarna, stannar ett slag för att njuta av blomsterprakten, därefter bär det av hemåt igen för lunch. Sedan är det dags för nästa urladdningsskrivpass.

Jag skriver boken om Iran – den som kommer berätta allt om min löpning, alla möten, all oro, alla praktikaliteter, allt som hände ”bakom scenen” som jag inte vågade eller ville skriva om just då. Den är min hjärtans kär och äntligen är den på gång! Det känns fantastiskt att föda den, att formulera varje rad. Och herrejösses, vad trött jag blir! Jag somnar som en bebis vid tio på kvällarna, slut i huvudet och ibland med värk i fingerlederna. Jag är fascinerad av att det kostar på så mycket att vara kreativ. Jag tackar Gud för min lyckliga stjärna som gör att jag har löpningen, utan den hade det varit omöjligt att vara så kreativ, att lägga så mycket kärlek i det jag skriver. Bara nöta på till vägs ände, som jag brukar göra som ultralöpare, fungerar inte när det är ett konstverk jag ska skapa. Det river så klart i ultralöparhjärtat att säga så, men så är det. Intervaller passar bäst just nu.

Jag har en fantastisk sommar. Som egenföretagare kan jag inte påstå att jag har semester – jag har sommarjobb. Sommarjobbet består av att skriva boken och även av att göra filmmanus och spela in en del avsnitt till filmen om Iranlöpningen som ska släppas i höst. Trailern om filmen har fått mer än magiska fem miljoner visningar och förutom det över 70 000 delningar. Hur många som verkligen har sett den har jag ingen aning om. Jag bävar nästan för vad som kommer att hända när vi släpper filmen i höst, om vi får samma gensvar. André och Shamim klipper för brinnande livet, vi passar alla på att jobba nu när vi har ledigt och därmed har tid.

Normalt delar jag upp året i bra konstiga intervaller – jobba från nyår till sommaren med ett kort avbrott för påsk, ta en fyra-femveckorspaus, jobba sedan intensivt fram till jul igen, normalt utan avbrott. Om jag körde löpintervaller på det sättet skulle det inte bli mycket till kvalité i dem.

Jag får se till att lägga in fler intervaller – framförallt pauser. En förutsättning för att jag ska njuta av livet, brinna för det jag gör och göra det bra - det är just vilan. När jag vilar leker jag också mer, och när själva jobbet förvandlas till lek blir resultatet så himla mycket bättre, oavsett om det är löpning eller skrivande jag håller på med.

Nu ska jag fortsätta leka och sedan vila med att plocka blåbär till en paj till ikväll. Sommaren bjuder på mycket gott! 

Intervaller á la Kristina