Det är midsommar igen. Som många gånger förr undrar jag ”Herregud, hur kan redan halva sommaren ha gått?” Jag förfasas också över att jag är 46 år gammal, fastän jag känner mig som 23. När hände det?

Jag brukar följa med i årstidernas växlingar genom löpningen. I år har jag sett blåsipporna slå ut, som växlade över i haven av vitsippor medan liljekonvaljernas gröna blad sköt upp ur marken för att blomma en tid senare. Vitsipporna hängde på sista kronbladet när jag kom hem från Ungern efter att ha tillbringat sex dygn på löpbanan där. Väl hemma igen tog också löpningen slut för en tid och vips hade häggen blommat över utan att jag knappt märkt det och syrenerna spred sin väldoft över landet. Det var ungefär då jag vaknade till liv igen och började springa och därmed hänga med i årsrytmen igen.

Någon gång ska jag skriva en bok som handlar om den kollektiva psykosen, eller masshysterin, som jag brukar kalla det. Den handlar om hur jag springer och springer mentalt, bara för att alla andra springer, i ett försök att fånga tiden och använda den till så mycket som möjligt. Ju fortare jag springer, desto fortare rinner tiden genom fingrarna och desto mer försvinner den. Frågar jag någon annan varför vi springer vet den ofta inte svaret, ändå springer vi.

Jag springer fastän jag vet att svaret finns någon helt annanstans. Jag minns när jag och Carina sprang från Turkiet och hemåt och stod på den grå asfaltsvägen och iakttog två guldfärgade skalbaggar som var mitt i en parningsakt. De var så vackra, vi ville att de skulle föröka sig så vi bevakade dem så att de skulle få vara i fred och för att bilar inte skulle köra över dem. Vi bara stod och såg på, fulla av beundran. Det fanns inget imorgon, inget igår; det fanns bara nu. De bästa dagarna var när vi inte visst var vi skulle sova, då vi sprang tills vi ledsnade och sedan letade vi tältplats. Vi åt när vi var hungriga, sov när vi var trötta. Klockor spelade ingen roll, det som spelade roll var om solen lyste eller om den hade gått ned. Tiden har aldrig varit så oändligt närvarande som då. Vi var rika, både på tid och närvaro, och genom att vi bara fanns, just där, just då, blev alla upplevelser starka och finns kvar i minnet. Det är färgstarka dagar som lever kvar, inte grå som bara försvunnit i en konturlös ström. Vi levde i takt med tiden, i takt med livet.

Igår sprang jag och Fredrik en 15-kilometersrunda. Jag har kommit upp någorlunda i distans om än inte helt än; den här veckan blir det ciskra nio mil med längsta passet på tre mil. Sothönan har nästan fullvuxna ungar, körsbärsträdet har stora kart. För naturen är det självklart att halva sommaren har gått, den är vädret och alla växlingar. ”För naturen finns bara nu” sa Fredrik medan vi sprang, sida vid sida.

I den kollektiva psykosen är det svårt att hålla mitt eget tempo. Mitt sätt att lindra påverkan är att springa, men att göra det fysiskt. Genom att jag springer är jag med i naturen. Naturen är bara nu. Den smittar mig så jag inte ränner iväg fullständigt i det mentala loppet. En dag, när jag blir stor och ansvarstagande, ska jag se till att befria mig från masshysterin. Jag är inte redo att göra det än, men jag längtar. Jag vill ha mer liv i livet innan det helt plötsligt tar slut.