Jag drar på mig shortsen och t-shirten, jag är lite sen till passet, det går i en hast. Jag har bestämt mig för att styrketräna en del inför mitt kommande 6-dagarslopp, jag tror jag kommer ha nytta av starkare muskler som håller ihop och upp kroppen. Det är några år sedan sist, jag ska gå på något som heter CX work, det ska vara bra för bålstabiliteten. Jag har ingen aning vad det är.

Inne i salen ser jag mig omkring. Långa tights. Långa tights, och långa tights. Av passets 25 deltagare är tre killar, 21 är kvinnor, samtliga kvinnor bär långa tights och så är det jag. UFO:t. Hon som inte ser ut som alla andra. När började folk köra långa tights på gym? Inomhus??

Jag skriver en kommentar på facebook och undrar vad det är för konstig idé att kombinera långa tights – varmt, i mitt sinne – med linne – svalt, enligt mig. Jag får massor med input, saker jag inte tänkt på. Nej, jag är varken modelejon eller först med det nyaste. Jag vet att det nyaste finns först några år efter att det kom.

Jag åker iväg på landslagsgruppsläger med ultralöparna. Där är EM-guldmedaljörer, VM-medaljtagare, den ena har gjort det ena galnare än det andra. Det är underbart att sitta i soffan på kvällen efter fem mils löpning och lyssna till alla historier, skratta tillsammans. Jag såg de andra springa iväg tidigare under dagen, själv tog jag en egen runda. Jag kände mig dålig. Inte sjuk, nej. Dålig jämfört med de andra. Långsam. Jag ville inte plågas i ett tempo jag inte behärskar, jag ville inte låta de andra sacka på grund av mig. Väl hemma igen möttes jag av Lajla och Tobias

- Men varför sprang du inte med oss? Vi sprang också långsamt
- Inte lika långsamt som mig, svarar jag tveksamt
- Du, vi var verkligen långsamma! Du hade säkert varit snabbare än oss

En tanke gnager. Varför är det så många som plågas av rädslan att vara sämre än någon annan? Varför ställer jag mig hellre utanför gruppen, som jag faktiskt kvalat in till, än jag möter den rädslan?

Dagen efter skärper jag mig, jag hänger på de andra när vi springer från Lidingö till Mall of Scandinavia för att dra en repa inne på de välpolerade golven i shoppinggallerian. Jag är inte först, jag är inte i mitten, men jag springer med Tobias, Tobbe och Frida och vi har skoj! Jag kan ju! Löpturen är seg, men stolt över mig själv kommer jag tillbaka till Bosön igen, glad att jag vågade. Varför skulle jag välja bort en grupptillhörighet bara på grund av rädsla för att inte platsa? Jag platsade ju!

Vi möter mängder av löpare på hemvägen. TSM är ute och tränar och grupp efter grupp med likadana kläder, ryggsäckar, dricksflaskor som vi vinkar och hejar. Vi ser onekligen väldigt likartade ut, om än alla är olika klädda. Vi har en tillhörighet i vår klädsel. Jag ler åt mig själv, visst är det något speciellt med kläder och saker som gör att jag känner mig hemma.

Jag skäms lite över kommentaren jag skrev tidigare på facebook. Nu, när jag tänkt efter ett slag och fått andras input, ser jag att det hela tiden handlade om mig själv. Jag kände mig utstött från en grupp jag trodde jag tillhörde – kvinnor – för att modet/vanan hade svängt utan att jag visste om det och därför kom klädd helt annorlunda.  Jag gav en liten känga - till kvinnor - för att jag själv var sårad. Nu när jag fattat att alla klär sig annorlunda än mig kommer jag gladeligen gå i shorts och t-shirt på gymmet nästa gång – för det är jag.

Det är skönt att höra samman och ibland är det även skönt att sticka ut.