Jag joddlar mig fram mellan bergen under mitt längsta pass hittills. Hjärtat flyger högt av glädje där jag svischar fram i dalarna. Dagarna efter får jag betala för eskapaden, men det var det värt. Livet är ofta en sinuskurva och löpningen har lärt mig att efter en dal kommer en topp. Så är det alltid, både fysiskt och mentalt.

Jag stånkar uppför backen. En man stoppar mig.
– Chai?
Nej, jag har inte tid för te. Jag ska springa över 70 kilometer idag och det är redan 40 grader varmt. Jag skakar på huvudet och säger ”merci na”, nej tack. Han visslar och hela familjen kommer springande. De tar bilder på mig, ler och han ger mig sin påse med nyplockade bär. Jag ler snett. Jag har fått äpplen, solrosfrön, kakor, plommon, bananer, vindruvor, bröd – allt! Baby Blue vobblar från sida till sida under tyngden. Jag vill inte ha mer, det är tungt. Men detta gästvänliga folk bara fortsätter att ge och jag är dålig på säga nej.

Framför en tunnel tar jag på mig reflexvästen. Ingen vägren, ingen trottoar, bara mörker och bilar som kör fort. Jag försöker hålla andan när jag ger mig in i avgaserna men tunneln är för lång. Jag springer och springer, det fladdrar i ärmarna av förbipasserande bilar. Till slut ser jag ljuset. Jag ler. När jag kommer ut är jag ovanför molnen. Det känns som jag hamnat i alperna. Nedanför mig slingrar vägen mellan gröna kullar och karga berg. Hjärtat hoppar i bröstet, tänk att jag får springa just här! Vilken otrolig lyx!

Jag springer med bromsen i, Baby Blue vill dra iväg. Människor säljer honung, bär och nötter längs vägarna, familjer stannar och tar kort. Allra helst vill de ha kort på mig, och jag tar kort på dem och naturen. Heyran pass, wow! Jag har nedförsbacke i över tre mil, sen planar det ut. Mörkret faller, reflexvästen åker fram igen. Gränsvakter ropar ”Hello” och ”Thank you” när jag passerar. Taggtråd skiljer Iran från Azerbadjan. Kläder och västen klibbar sig fast vid kroppen.

Sent på kvällen kör en taxichaufför framför mig till hotellet dit jag ska. Jag sprang fel och orkar inte springa fel mer. Han avslutar med att ge mig äpplen. Betalning från min sida är det inte frågan om. En trött, slak och lycklig Kristina äter kyckling med zeresk pollo (ris med torkade bär) halv tio på kvällen, sen stupar jag i säng. Det blev 86 kilometers löpning idag. Det kostade. Dagen efter är framsidan på låren mosade. Jag orkar inte springa utan går. Tårarna kommer. Det är ett tecken på att jag är trött. Jag stannar hos en familj i två nätter, sover riktigt gott och äter. Sen är jag pigg igen.

Dagar när jag gråter tänker jag mycket. Jag tänker på de fördomar jag hade innan jag kom till Iran. Min bild av präster var skäggiga män med turban som predikade högt och ljudligt och hytte med pekfingret. Den enda präst jag träffat hittills log, hjälpte mig att plocka ned tältet, gav mig ett vackert kort med ett citat från koranen och om jag förstod rätt så välsignade han min fortsatta färd. En fadersgestalt, precis som prästen hemma i Hortlax kyrka.

Sedlighetspolisen trodde jag skulle vara stränga män med veck i pannan som skulle klaga på att jag har keps istället för hijab och att min jacka är för kort. Den ska egentligen täcka rumpan så att formerna inte syns, det gör inte min. Jag kröp längs väggarna första gången jag såg deras gulaktiga kamouflageuniformer. De vinkade och log, frågade var jag kom ifrån. De är ofta mycket unga män, nyfikna på Europa och mig. Lyckas jag förklara vad jag gör blir de imponerade. En gång blåste kepsen av mig mitt inför en patrull. Jag trodde jag skulle få onda ögat men de skrattade vänligt. Samma hände när en kille stupade över Baby Blue. Instinktivt böjde jag mig ned, höll om honom och gav honom vatten. Sen ryckte jag bort armen, jag får inte röra män. Jag tittade oroligt på människorna som samlats runtomkring. Allt jag såg var leenden.

Jag tror det är så enkelt att om jag ler, så ler människor tillbaka. Är jag sur, är människor sura tillbaka. Visst finns det en slumpfaktor också, även de dagar jag gråtit har folk gett mig frukt, velat ta bilder och lett mot mig.

Nu befinner jag mig vid Kaspiska havet. Jag har gjort en dryg tredjedel av min 200 mil långa resa En ny del av löpningen tar vid. Vägen är platt, luftfuktigheten hög. Jag är plaskblöt av svett så fort jag rört mig några meter. Men gästvänligheten är densamma. Den är verkligen utmärkande för det iranska folket och den av mina fördomar som visat sig vara sann.