Jag tvekar innan jag stoppar ned fötterna i vattnet. Ska vi verkligen bara springa rakt ut? Anders är redan i, jag trampar försiktigt efter. Jag har five-fingers på fötterna, jag borde inte skära mig på stenar. Jag som aldrig brukar byta skor förrän den modell jag har verkligen har sålt slut, i rädsla för att få skador om de nya skorna inte passar. Jag har gjort ett radikalt byte från Hoka och Altra till ett par five-fingers. Min normala storlek på 41,5-42 har bytts ut till en tunn socka med lite gummi under i storlek 38. De ser löjligt små ut. Lätta är de också.

Jag försöker simma bredvid Anders, som på ett simtag är tre meter före. Han kan crawla, jag kör bröstsim med huvudet högt ovanför vattnet. Vi testar att haka ihop oss med ett snöre, det går fortare för mig att ”simma” om jag bara åker efter Anders utan att göra något, jämfört med om jag simmar själv. Anders är en jättemotor som skapar svallvågor. Jag skumpar nöjt i vågorna bakom.

- Så här kan vi inte hålla på, det blir skittungt. Vill du testa med simfenorna?

Attan, jag som trodde att jag bara kunde åka med. Jag försöker sätta på fenorna men vågar inte stoppa ned huvudet i det mörka vattnet, Jag vågar inte simma på magen, då hamnar huvudet under vattnet igen.

- Ska vi testa att du simmar på rygg och att jag drar? undrar Anders

Vilken bra idé! Jag ligger och tittar upp i himlen, Kan andas, huvudet är ovanför vattnet. Jag känner vilket håll snöret går och paddlar så mycket jag kan med ben och fotleder. Ibland är snöret inte sträckt.

- Det blir MYCKET bättre så här! Hör jag Anders ropa

Ser man på! Jag kan lite ändå. Med lite bättre mod i mig springer vi tillbaka till bilen, tar av oss våtdräkterna. Vår enda träning inför mitt första swimrun är över. 2 kilometers simning, i öppet vatten. Hur tänkte jag? Men något pirrar och drar, det var roligt att simma, om än jag var rädd. Någon dag senare ligger jag ensam i Kvarnsjön och flyter i våtdräkten. Att den håller mig uppe gör mig lugn. ”Jag kommer inte drunkna. Anders finns där om jag behöver hjälp” tänker jag för att stilla andningen.

På lördag är det dags. Vi ligger bra till i startfältet på första löpsträckan. Vi hoppar i vattnet och jag paddlar och sprattlar så gott jag kan där jag flyter efter Anders. Jag tänker mig att jag är en sjöjungfru som graciöst dansar mig fram genom vattnet. Jag vet med mig att jag är en långsam simmare, det enda jag kan göra just nu är paddla och paddla, så gott det går. Upp med bröstet, fyll det med luft, andas och paddla. Till min förvåning simmar jag på en annan simmare. Vi är alltså inte sist.

När vi kommer upp ur vattnet är det många löpare omkring oss. En försiktig optimism sprider sig. Vi springer på, och så ner i vattnet igen. Sjögräs griper runt benen, vågor sköljer över ansiktet. Jag hostar och fräser. "Jag är en sjöjungfru som glider graciöst och starkt genom vattnet" upprepar jag för mig själv. Dessutom är jag bogserad av en klok, urstark och snäll delfin som kan och vet allt. Vi springer och simmar, springer och simmar och sista sträckan skulle vi spurta men mina paddlarben är sega. Ändå passerar vi några par. Anders sträcker ut handen, jag tar den och vi springer i mål. Min allra första, och Anders andra swimrun-tävling är genomförd!

Jag är lite förvirrad inför varför i hela världen jag gav mig på just swim-run. Jag har aldrig haft någon längtan efter att simma. Sen gör jag en nu, bara så där på studs. Det var roligt! Jag är stolt över mig själv efteråt. Jag funderar till och med om jag ska köpa egna simfenor. Jag bor på Värmdö som är fullt med vikar och vatten som delar. Springa genom skogen, hoppa i vattnet och simma en kort bit till andra sidan för att sedan fortsätta springa vore en ny dimension i min löpning som låter väldigt kul.Då blir löpningen en än större upptäcksfärd.

Kanske har livet olika faser, löpmässigt sett. Jag har hållit på med ultralöpning i 10 år nu. Kanske är det dags för något nytt. Kortare distanser, mer upptäckt. Eller så har jag en begynnande 50-årskris. Slänga ut mina väl beprövade skor för något nytt (om än det tog några år av funderingar) och bara hoppa på en helt ny form av tävling, där jag dessutom är rädd för det ena momentet, är verkligen inte likt mig. Jag brukar säga att ”Jag hoppar inte, jag glider” men den här gången hoppade jag.

Jag vill hoppa och studsa mera innan livet tar slut.  

Det som håller oss vid liv 

Tack Anita Bergström för bilden!