Jag får en fråga från Desirée, min medförfattare. Hon undrar hur det känns när jag inte springer på ett tag. Den kunde inte kommit lägligare. ”Jag är irriterad. Det hoppar och studsar i kroppen av oförlöst energi. Den kan tära mig, riva och slita, den kan också vara fylld av förväntan, som inför en tävling. Ibland är jag en glad pingisboll som studsar mellan väggar och tak. Andra gånger ett åskmoln som släpper ut blixtrar över omgivningen.”

Veckan efter Riksmästerskapet i Kramfors har jag inte sprungit en meter. Jag har trampat runt på motionscykel och lyssnat på sommarpratare, jag har promenerat raskt för att återhämta mig och bli pigg i benen så ort som möjligt. Sedan kom den krypande – den lilla förkylningen som täppte igen näsborrarna och gjorde att jag snarkade som en ångvält på natten, huvudvärken som ligger och moler. Men inte värre än så. ”Kan jag inte vara ordentligt sjuk, varför bara halvsjuk?” klagade jag nattsvart bittert för mig själv samtidigt som jag satt i soffan och vräkte ur mig "Jag myser inte i soffan. Jag tycker det är värdelöst att sitta här. Jag vill GÖRA NÅNTING!" Löplusten spritter i benen och jag håller på förtäras av oförlöst energi, men något säger mig att det inte vore smart ens med en långsam skubb när huvudet är fullt av bomull som skaver.

Nåja. I lördags stod jag på scenen på Schenströmska herrgården utanför Ramnäs och predikade vitsen av att använda min energi rätt. Frustration är, enligt mitt sätt att se det, energi riktad åt fel håll och på så sätt är den värdelös. Det är vettigare att ta den energin och använda den till något jag vill istället. Nå ett mål eller göra skitsaker som inte blir gjorda annars. Det kändes som mina ord klingade falskt, när jag själv använt min energi till att spy på omgivningen emellanåt. Jag predikade också vitsen av att ta hand om mig själv, krama om mig och säga ”Det är okej, DU är okej” när jag inte lever upp till mina förväntningar. Det är ju fint, fast just nu hjälper det inte. Jag märker hur min oförlösta energi går ut i nålstick mot min omgivning, och som vanligt är det de närmaste som får ta de flesta sticken och de hårdaste smällarna. Det är inte okej, det är dags för förändring!

Jag får ta och gå lös på huset med en storstädning, använda energi till snortråkig fönsterputsning. Eller ännu hellre – spendera dagen i sällskap med Janne i skogen för att leta efter svamp. Det kommer förhoppningsvis få mina nerver att lugna sig.

Imorgon struntar jag i eventuell bomull i huvudet och snor som täpper igen näsgångarna. Är jag inte halvdöd ger jag mig ut och springer. Det är både jag och min omgivning värd.