Nu är min löpning färdig och jag sitter och äter en Budapestbakelse på Mormors konditori i Lund och väntar på att tåget hem ska gå. Kroppen är härligt trött och jag är sömnig. Det är lite vemodigt att den här vackra resan är slut, ändå skönt. Totalt har det blivit drygt 37,5 mils löpning, fördelat över tio dagar:

Dag 1: Kungsbacka – skogsbacke utan för Åsa: 25 km

Dag 2: Skogsbacken – Varberg: 38 km

Dag 3: Varberg – Ugglarp: 51 km

Dag 4: Skriva & läsa i Ugglarp: 0 km

Dag 5: Ugglarp – tältning på en strand söder om Halmstad: 54 km

Dag 6: Stranden – Torekov: 40 km

Dag 7: Torekov – Ängelholm: 38 km

Dag 8: Ängelholm – Helsingborg: 39 km

Dag 9: Helsingborg – Lund: 68 km

Dag 10: Lund – Revingehed: 21 km

Det jag tycker så mycket om med att springa på det här sättet är friden som lägger sig i huvudet, friheten i att vara en snigel; jag har huset med mig var jag än är, fri att stanna och komma och gå som jag vill. Det går inte fort, men det går. Sen tycker jag också om att det finns inga rutiner, inga scheman eller mallar för hur jag ska agera eller vara, var och när jag ska äta frukost, hur jag ska leva mitt liv. Jag är fri och öppen för allt. Saker och ting blir som de blir. Jag tycker om tystnaden, skönheten i blommorna längs vägkanten, skalbaggen som ligger och krälar upp och ner och blänker vackert blått och som jag ser och tar mig tid att vända så att den kommer på benen igen. Jag tycker om att få upptäcka nya ställen, se hur skogen långsamt förändras, förstå att flygsand verkligen är ett problem på vissa ställen och att förstå landet och människorna jag passerar på ett helt annat sätt än om jag hade rest genom i en bil.

Sen tycker jag så mycket om att träffa tjejerna på Revingehed. Lottakåren håller en kurs för nybörjare i 15-18-års åldern. Det är tjejer som reser ensamma eller med någon de känner till ett okänt ställe för att spendera en vecka tillsammans med okända människor och göra saker de aldrig gjort. De stiger upp sex på morgonen, sen är det full fart, hela dagen till tapto klockan tio på kvällen. Då har de hunnit gråta, skratta och klara en massa saker de aldrig trodde de skulle klara. De växer enormt som människor och kommer ifrån kursen med en ny stolthet, en ny kunskap om sig själva och sin förmåga. De kommer också därifrån med nya kamrater, de lär sig ta hand om varandra. En tjej hade stukat foten rejält och gick på kryckor. När det blev långt och tungt för henne att gå, bar kamraterna henne. De tyckte det var enormt befriande och jätteskönt att vara förbjudna att använda sina mobiltelefoner under dagtid.

Jag tror att människan behöver utmaningar. Jag behövde den här löpturen, dels för att få frid och lugn och ro att göra det jag vill, sen behöver jag den även för att känna att jag är kapabel att springa.  Nu har jag visat för mig själv att benen fungerar och det är jäkligt skönt. De här tjejerna har utmanat sig, gjort saker de tycker är otäcka och fått uppleva en liten del av hur oändligt kapabla de är. Det har gjort att det glittrar om dem, att det har en förstärkt tro på sig själva och att de anar att det finns en framtid, som de kan skapa utifrån vad de själva vill och vad de kan.  Jag är återigen så full av beundran för Lottakårens arbete, som får unga människor att växa så. Och jag är glad att jag fick vara en liten del av det.

Det är som Clas Malmström säger – Ett bra liv är inte bekvämt.