Lagom efter att jag klarade mina 3x15 minutersintervaller på tredje försöket så fick jag en ny utmaning av Martin: 8 intervaller i riktigt hårt tempo i 20 sekunder med 10 sekunders ståvila mellan. Upprepa tre gånger. Jag och min kompis Anders tog oss an den utmaningen tillsammans och båda två drog upp hastigheten högre och högre på löpbandet, sprang, lekte, svettades och gladdes – tänk att jag kunde springa så fort! Jag var uppe i 17-tempo på löpbandet och tyckte jag sprang gudomligt! Inte lika snabbt som Anders, så klart, det hade jag inte väntat mig. Han var uppe i 23 som mest.

När jag euforiskt frågade Martin vad nästa uppgift var blev det 3x5 min i tävlingstempo med 1500 meter lugn jogg mellan. Lät som en baggis tyckte jag, men vad är tävlingsfart? Det lär ju inte vara det tempo jag håller på ett sexdagarslopp. Jag och Anders funderade och kom fram till 14-tempo (ungefär 4:15 min/kilometer). Lite senare den dagen ringde Anders upp mig

- Varför tror du att dina ben ska gå långsammare än mina?

Jag hade sagt att om jag kör i 14 kunde han köra i 16 eller 17. Ja, varför trodde jag egentligen det? Frågan slog verkligen an hos mig. Jag har alltid sett mig som en långsam löpare även om siffrorna egentligen talat för att jag borde kunna springa snabbare än jag gör. Så varför tror jag det när all data talar emot?

- Okej, jag tänker springa lika fort som du.

Vi började i 15-tempo (4 min/km) och jag klarade fem minuter! Visst var det jobbigt, men det gick. Nästa intervall sprang jag i tre och en halv minut, sen var det en liten lipsill i mig som tyckte ”Åhhhh, vad jobbigt! Sätt bara ut fötterna bredvid bandet så får du vila”. Och så gjorde jag det. Jag hoppade av. Stod still i trettio sekunder, sedan sprang jag på igen. Arg på mig själv för de missade 30 sekunderna tänkte jag att den tredje och sista intervallen skulle jag minsann klara. Men, men. Lipsillen skrek högt därinne igen och även den här gången stod jag still i 30 sekunder. När vi sprungit klart var jag glad och sur, samtidigt. Glad, för att jag aldrig sprungit så fort, så länge, tidigare och sur för att jag inte bitit ihop och fullföljt. Anders fullföljde alla tre och var uppe i 18-fart som mest. Nu har jag försökt göra de här intervallerna igen med resultatet att jag kom 500 meter i 15-tempo först, sedan blev det tre stycken 500-metersintervaller i 14-tempo.

Jag fattar inte vad det är med mig. På längre distanser har jag en förmåga att plåga mig och stå ut med smärta i flera dygn, men så klarar jag inte fem minuter med sugande löpmuskler. Jag fattar det inte. Men, det tilltalar mig att det ligger ett litet mysko mysterium och gnager där inne. Vem är den där lipsillen? Vad vill den? Kan jag ta hand om den? Varför finns den? Vad vill den lära mig? Och kan jag egentligen springa lika fort som Anders? 

I morse hade jag funderat på att ta mig an dessa monsterintervaller igen men jag bestämde mig för favoritintervaller istället: Femton kilometer långsamt lufsande längs havet till Centralkonditoriet där jag beställde en semla och en kopp kaffe och sedan femton kilometers lufsande tillbaka hem igen, den här gången via den tysta skogen vid Velamsund. Det var ett riktigt skönt intervallpass!