Han är som vilken kille som helst, där vi springer fram över våta tallbarr vid Årstaviken. Vårt samtal kretsar kring franska och kinesiska intressen i Mali, om tillgångar på uran, olja och gas och om vi någonsin kommer att få veta om Sverige betalade någon lösensumma för hans frigivning. Mannen som springer bredvid mig är Johan Gustafsson som satt fången hos Al-Qaida i Mali i närmare sex år.

Jag var lite nervös första gången vi sågs. Hur påverkas en människa av en sådan grej? Hur mår han? Det var ju bara några månader sedan han kom hem.  Jag frågade rakt på sak hur han ville bli behandlad. Vi drack öl på Engelen och pratade om hur det är att bli intervjuad i TV, vad han vill göra nu och om – löpning.

I lägret sprang Johan. Det var ett sätt att hålla sig i trim så att han skulle kunna fly, om det blev tillfälle. Han trodde inte på att någon skulle komma och hjälpa honom utan att han måste klara saken själv. Löpningen blev också ett sätt att skapa rutin i livet. Fångvaktarna tyckte att öknen var den bästa fångvaktaren, så de lät honom springa. Planen var inte att springa mot friheten, utan att gå, och gå på natten när det är svalt och han inte behövde så mycket vatten. Mina äventyrsgener tändes när han sa det – wow, vilken grej! Men, om det varit på riktigt, om jag hade löpt risken att gripas av Al-Qaida under min flykt, som säkert inte var glada över mitt tilltag – hur hade det varit då? Det ilar till i magen vid tanken, jag kan inte begripa. Johan blev gripen, efter att ha vandrat två dagar. Hur känns det att förlora ett sådant lopp? 

Vi rundar Långholmen, den gamla fängelseön mitt i Stockholm, mannen som suttit fången hos muslimska extremister och kvinnan som sprungit genom Iran i ett försök att skapa tillit. Båda är löpare, båda vill skriva om sina upplevelser. Och båda är vi bra på att göra grimaser.

Jag längtar enormt efter att både höra och läsa Johans egna ord, och jag vill framförallt att han ska få berätta sin historia själv. Därför tänker jag inte skriva mer här, utan bara väcka nyfikenheten på löpning i den här dimensionen – när den kan rädda livet och när den hjälper en människa att hålla sig mentalt på rätt köl och klara en extrem situation. Löpningen håller mig mentalt på rätt köl i mitt jämförelsevis tämligen fredliga vardagsliv, och jag tror jag inte förstår hur mycket den betyder, eftersom den finns där så självklart.

Vi springer de sista stegen uppför backen på Södermalm, flåsar när vi till sist stannar.

- Både rutiner och motion hjälpte mig väldigt mycket i min fångenskap och de är väldigt viktiga för mig även nu, när jag återfått min frihet. Det är viktigt för mig att skapa ett sammanhang, att ha en plats att gå till, att jobba. Jag har en plats på ett kontor, någon att fika med, och något att göra. Träningen är viktig för självkänslan och humöret.

- Men det är skillnad på att gå till kontoret och att springa i öknen. Jag hade gärna under rätt förutsättningar sprungit självmant i öknen, men här handlade om att försöka göra det bästa av en svår situation. 

Jag fascineras, brutalt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det att åren i fångenskap tycks ha blivit vardagsrutin, precis som livet här hemma lätt kan bli. Och att löpningen blev ett sätt att hantera vardagen för Johan, precis som för mig. Jag blir lite avis på det som verkar som en enorm mentala styrka. Den tycks så enkel, så självklar. Kanske är viljan att leva, när själva livet är hotat, så enkel.