Carina säger till Sara

- Och nu stannar du inte förrän jag säger till.

Sara pustar lite, men hon gör som Carina säger. Trettio meter senare stannar vi framför huset och får äntligen vila ut. Vi har sprungit sexton kilometer. På bara fyra veckor har Sara, 13 år, fyrdubblat sin längsta löpsträcka.

Det började med att Sara hängde med ut på en kort löprunda, där vi passerar ett utegym. Det blev lite tradition att åtminstone någon gång per år göra den löpturen tillsammans -Saras pappa Fredrik, Sara och jag. I midsommar var vi i Piteå och jag frågade Sara om hon ville springa från min systers hus till deras stuga, en sträcka på sju kilometer. Det tändes något i ögonen och med glimt och glasspaus tillryggalade hon sträckan, lekande lätt, och hoppade stolt och glad i Piteälven och badade efteråt. Jag har lekt med tanken att delta i Skövde 24-timmars nu i slutet på juli. Jag gillar inte att planera alltför mycket i förväg, men när det fanns platser kvar och jag dessutom fick till min löpning från Kungsbacka till Revingehed tänkte jag att det skulle vara kul att springa. Jag frågade Fredrik och Sara om de ville med. När jag berättade om tävlingsformen, att du får gå, vila, springa så mycket eller lite du vill, sken Sara upp och sa

- Det där har vi gjort i skolan!

Jag höll på tappa hakan, men de har faktiskt kört ett en-timmars där de fyra klasserna i årskurs sex skulle samla så många kilometer de kunde. Saras klass vann. När hon visste att tävlingen blir vad hon gör den till och jag dessutom råkade nämna att det finns chips och godis hela tiden under loppet, då var saken biff! Hon ville testa springa ett sex-timmars. Fredrik hängde på så klart, och Carina som är min hederssyster blev omedelbart utsedd till hedersmoster till Sara och så åker vi alla fyra. Till helgen är det dags.

Jag tycker det är så häftigt att Sara vågar testa på något som inte så många i hennes ålder provat. Jag tror definitivt på att det är viktigt att bygga upp en människas känsla för hur kapabel hon själv är, och speciellt viktigt tycker jag att det är för unga människor, som ska ut i livet, ibland osäkra på vad de förmår. Det kommer förgylla mitt lopp, att ha henne där på banan och att för en tid lägga fokus på henne, istället för på mig själv. Och för hennes skull vill jag springa extra bra.

Jag kan inte sluta fascineras över hur livet speglas genom Ultralöpning. Idag fick Sara uppleva hur hon kände sig trött strax efter vi tagit en fikapaus, men också hur hon blev pigg när hon kände igen sig och insåg att det inte var så långt kvar hem. Livet går upp och ner, precis som ultra. I slutet av passet sa hon

- Kan vi springa lite längre? Jag vill klå Adrian (storebror).

Det är rätta takter! Nu kommer moster Carina göra allt hon kan för att stötta Sara under loppet från sidan av banan, Fredrik och jag kommer göra vårt bästa för att hjälpa henne från banan och tillsammans kommer vi ha en enda stor, glädjefylld, familjelöpning med regnbågsfamiljen!