Hittills har det Iranska folket visat mig en enorm gästfrihet, långt över vad jag någonsin kunde drömma om. Visst finns det undantag också, och jag tror det är viktigt att komma ihåg det – de få dåliga saker som skett under den här resan är just undantag. Och så har jag äntligen varit på date!

Chefen för kommunens sportkontor räcker mig ett stort paket. Folk har samlats runtomkring, det är personal från hela stadshusets verksamhet och en bergsklättrarförening. Jag är i Galugah, vid östra Kaspiska havet. Jag öppnar och ser en tavla, ett vackert tyg broderat med citat ur koranen. Den är inramad och täckt med glas. Inte en suck att jag får med den i Baby Blue. Jag känner förväntan runt omkring mig, en man förstår läget. Han föreslår att vi plockar bort ramen och glaset, så jag får med bara själva tavlan. Jag pustar ut av lättnad.

Vi vandrar ut genom staden tillsammans. Jag vänder mig om och vinkar flera gånger efter att jag börjat springa. Många händer vinkar tillbaka. Tio minuter senare stoppar en man i vanliga kläder mig. Han säger att han är polis. Jag ber att få se hans ID, jag har bara mött uniformerade poliser förr. Irriterad sliter han upp något ur bröstfickan och stoppar lika snabbt ned det igen. Jag hann inte se. Jag ber hans kompanjon visa sitt ID, han klappar sig över kroppen för att hitta det, går sedan mot bilen för att leta. Den förste mannen säger något bryskt. Han pekar på mig, säger ”hijab”. Jag har sprungit i min paddlarkeps i 1300 kilometer och ingen har någonsin tidigare klagat på den. Polisen har skrattat och gett mig äpplen och vatten, en erbjöd mig sin självlysande väst när det var dimma. Det är bemötandet jag är van vid.

Mannen framför mig kräver att få se min kamera. Varför har jag en kamera om jag bara är turist? Jag vägrar, han har fortfarande inte visat mig sitt ID. Han gör ett tecken till den andre mannen att hämta handbojorna. Jag resignerar, tar fram mitt pass och ringer Samira som jag sov hos igår, hon förklarar vad jag gör. Språkförbistringen ställer ofta till det. Jag får springa vidare och tio minuter senare stoppas jag igen, den här gången av två trevliga civilklädda poliser.

Jag har haft lugna dagar den senaste veckan, pass på omkring 30 kilometer per dag och det har gett fysisk vila. Jag har hunnit med alla som vill träffa mig och även lagat två punkor och bromsarna på Baby Blue. Temperaturen är omkring 25 grader, det är behaglig löpning.

Min vän Amir Nazari följde med mig från Sverige till Teheran för att hjälpa mig komma igång. Där pratade han med sin vän Mehrdad Kashani och Mehrdad har skapat en grupp med över 50 personer som hjälper mig att hitta ställen att bo; de pratar med någon som känner någon som känner någon och vips står det en person på vägen och möter mig när jag är på väg in mot dagens mål. Ofta kan den personen inte engelska, då ringer jag Mehrdad och han får tolka. Gruppen hjälper mig med allt – kontakta tidningar och TV, hitta rätt väg och en av dem kom inom loppet av några minuter när jag hade problem med polisen. De ordnar verkligen allt. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem nog. Idag tog en av dem med mig upp i bergen och strax därefter kom de som var ansvariga för sport i staden och gav mig iranska löparkläder. De ska jag bära med andakt, men först när jag kommer hem. De är lite för tjocka för min del.

I flera dagar har jag räknat ned tiden och idag var det äntligen dags för min date! Det är svenska ambassadören i Iran, Peter Tejler, som följt min blogg, som gärna ville träffa mig. Jag kände mig väldigt hedrad dessutom var jag barnsligt förtjust över att äntligen få prata svenska! Jag har underskattat nöjet i att förstå och bli förstådd. Peter och Sidal Gunes kom till mitt hotell och det hade med sig – Marabou Schweizernöt! Jösses vad jag längtat efter det! Vi pratade om allt mellan sommarstugor på Väddö, hur länge Baby Blues däck håller, svensk frukost med hembakt bröd och problem i gränstrakterna mot Sarakhs. De tyckte att mitt beslut att springa mot Bajgiran, i riktning mot Eschkabat istället för mot Sarakhs, var klokt.

Nu har jag strax under 50 mil kvar av min löpning. Som alltid när jag närmar mig slutet sviktar motivationen något. Mitt knep för att komma runt det är att ge mig själv tillåtelse att åka hem. Jag kan strunta i det här om jag vill.

Två dagars vila, mötet med Peter och Sidal och den frågan har fått mig att inse – jag vill fortsätta. Det är in i kaklet som gäller.

Det börjar med 45 kilometers löpning imorgon i kallt regn och 15 grader. Den här löpningen bjuder på allt möjligt.