Jag kramar telefonen. Inget nytt SMS. Det har gått sjutton minuter. Har de gett sig eller funderar de bara? Jag tar på mig löpskorna, ser mig förvirrat omkring. Jag vill inte ha med mig ryggsäcken bara för att kunna ha med mig telefonen när jag springer. Jag ser Fredriks flipbelt ligga på hyllan. Jag greppar det, trär det på mig och är nöjd när jag fortfarande kan hålla koll, fastän jag springer.

Jag är med i en budgivning. I många år har jag drömt om en röd liten stuga, en där det är tyst och lugnt, där jag kan känna frid och ro. Gärna vid vatten, men det har jag räknat bort, det är för dyrt, särskilt om jag vill bo i närheten av Stockholm. Jag har tittat på hus från söder om Gnesta till norr om Norrtälje. Nu äntligen har jag hittat nåt jag vill ha. Det ligger dessutom på Värmdö – och har vattenutsikt! Visst är det mycket jobb på det innan jag får till det som jag vill ha det. Ändå är det snudd på nästan för bra för att vara sant.

Jag höjer med tio tusen. De andra budgivarna har varierat i sina bud, jag har kört konsekvent hela tiden. Tio tusen, inte mer. Bakgrunden till det är faktiskt – ultralöpning. Löpare som kör sitt eget lopp brukar prestera bäst. De som inte sneglar på konkurrenter och låter sig påverkas av deras strategi, tempo eller ryck. I ultra är det dessutom så att hålla en jämn takt är en framgångsfaktor. Jag vet inte om den gäller på bostadsmarknaden men jag har ingen bättre strategi så jag kör på. I ultra tävlar vi med hjälp av muskelkraft, kondis och psyke, i budgivningen är det min ekonomi som är musklerna, psyket är givetvis en faktor och så eventuella fulknep. Jag talar om för mäklaren att jag absolut kan tänka mig att ta hand om de möbler som säljaren vill slippa transportera bort. I ultra är alla vinnare, i budgivningen finns det bara en.

Måndag är segt, tisdag likaså. Budet är under utgångspriset och jag gläder mig åt att ha mer pengar till att bygga avlopp, dränera och byta tak. Onsdag kommer två bud, torsdag två till. Jag ligger alltid högst när kvällen går mot natt. Jag börjar tro att de andra ledsnat. Fredag morgon rasslar det till. Sen är det budgivning hela dagen. Så fort någon annan budar skickar jag in ett nytt bud, ofta samma minut som den andre. Klockan tre på eftermiddagen blir det tyst i telefonen. Har jag råkat blocka mäklaren? Är minnet fullt och jag får inte in några nya meddelanden? Med sprängande huvudvärk ger jag mig ut och springer. Ska vi verkligen gå in i helgen utan att det är klart? Resignerat kommer jag hem, min vanliga mil tar en och en halv gång så lång tid som den brukar ta. När Fredrik nästan stekt pannkakorna klara – det är fredagstradition i vår familj – ringer mäklaren. Jag funderar på om jag ska svara. Jag orkar inte med att säljaren vill ha femtiotusen till eller något annat negativt. Tillslut bestämmer jag för att svara

- De andra budgivarna har gett sig, säger hon.

Jag sjunker ner på soffan

- Jag tror jag svimmar, är allt jag får ut mig

Bli särbo när jag är sambo är inte den vanliga vägen att gå. Jag märker det på oron och frågorna hos vänner och andra, när jag säger att jag ska köpa hus och att Fredrik får komma efter när han vill, om han vill. Han har barn i skolan och behövs hos dem. Jag längtar efter lugn och ro och jag har gjort det så många år, jag har inte lust att vänta längre. Därför köper jag mitt eget hus. Jag tror att även i livet är det bäst att springa mitt eget lopp. Jag mår bäst då. 

Fyra dagar efter att budgivningen är klar, ringer mäklaren igen. 

- Säljaren vill inte sälja. 

Ibland spelar muskler, kondis, ekonomi eller psyke ingen roll. Iband springer livet sin egen väg. Och det är vackert så.