Den kärleksfulla supporten

Tänk dig en människa som tar ledigt nästan två veckor från jobbet för att följa dig till Ungern och vara med dig under en tävling, Tänk också att den människan betalar sin resa och sitt uppehälle själv. Inte för att springa, utan för att vara där och stötta dig när du gör det du verkligen vill göra – springa.  En person som finns där när det går bra och som ibland får ta emot en utskällning mitt i natten när både hon själv och du är trötta, en som står pall och som ger sin omsorg oavsett hur du själv beter dig. Det är Carina det och det hon ger kan inte stavas på annat sätt än K-Ä-R-L-E-K.

Vi sitter på altanen innan tävlingen och går igenom data. Carina älskar statistik och har lagt in alla löpare i Excel. Där kommer hon lägga in deras resultat var tredje timme, allt för att ha koll på vem som springer bra, dvs. hur långt den kommit, men även på trender. Är trenden uppåtgående, nedåtgående eller plan? På ett så långt lopp som ett sexdagarslopp händer det mycket och vilken placering löpare har i början behöver sällan hänga ihop vilken de har i slutet. Eller snarare verkar det nästan så att ligga sist i början innebär att det blir bra i slutet.

När vi handlar mat och vatten bär Carina de tunga vattenflaskorna för att jag ska slippa ont i musklerna. Sedan lagar vi mat, vi insåg förra året att det var en enorm fördel att ha tillgång till mat när vi vill, inte bara på de tider som arrangören levererar maten. Det är dessutom värdefullt att ha sådan mat som vi vet fungerar både för Janne och för mig. Det blir pasta med köttfärssås, en lite speciell sås som ska innehålla sweetchilisås och ingefära men det blir med chili, socker och vitlök då vi inte hittar sweetchili i den ungerska butiken. Jag steker pannkakor, någon kokar ägg. Janne har med sig en upphängbar liten grej med massor med fack. Däri stoppar vi alvedon, Ipren, sportslick, leukoplast, kylbandage; allt som vi kan tänka att vi behöver i form av medikamenter under loppet. Förra året hade vi ett kaos av saker, alla tog med sig allt, i år har vi delat upp vem som tar vad och även sett till att ha ordning på grejerna. Det underlättar om några dagar när vi alla kommer vara trötta. När startsignalen går och jag och Janne börjar springa knallar Carina bort till affären igen. Det är dags att fylla frysen med isglass.

Sedan vakar hon över oss, som en andmamma över sina ungar. Hon bromsar oss när det går för fort, skyndar på oss när det går för långsamt, välter Janne när han går som en zombie på banan så han får sova en kvart och stoppar i mig mat när humöret tryter. Att vara supporter innebär att känna sina adepter väldigt väl – hur de fungerar, vad de går igång på, deras svaga punkter och hur man tar hand om dem och hur de kan fås att överträffa sig själva. Och att aldrig, aldrig släppa kravet på att de ska prestera. Carina är faktiskt där för att hålla oss ute på banan, inte för att vara någon gullegull person.  Och det är just det som är kärlek i min mening. Hon hjälper mig och Janne att visa för oss själva hur kapabla vi egentligen är och utan hennes påhejning och hjälp skulle i alla fall jag stå mig slätt.

Med två dygn dagar kvar kommer min sambo Fredrik. Han skulle kommit tidigare om det inte varit för att han haft barnen och uppdrag i jobbet. Nu blir han en värdefull, pigg, förstärkning. Carina är den som sover minst, hon ser till att få Janne och mig i säng, hon ser till att vi kommer upp, hon gör i ordning frukost och nattmat, och däremellan sover hon en stund, om hon kan. Griniga ultralöpare kräver en del och ibland råkar den grinigheten och behovet av närhet infalla just när Carina vill sova. Det var tydligt redan under förra sexdagarsloppet hur enormt viktig närhet är. Att bara få sitta med Carina och ta en kopp kaffe på verandan kan få mig att springa sex timmar till. Får att inte tala om hur gudomligt det är att somna när hon försiktigt masserar mina fötter när fantomsmärtorna härjar i mina knä-och fotleder när jag försöker vila. Hon får göra allt, ifrån att hämta tamponger, till att agera sjukvård till att vara en tröstande mamma och en piskande slavdrivare.  Vid ett tillfälle vill Carina ge mig avokado men jag vill ha mat. Ilskan ligger nära under och jag fräser, skäms sedan för hur jag beter mig mot en människa som vill mig så väl. Nästa varv säger jag förlåt. Att bli supportad handlar också om att vara tydlig, Carina kan inte läsa mina tankar.

Fredrik hamnar direkt i arbete, köttfärssåsen är slut och han får laga ny.  Sedan tar han kvällspasset så Carina får sova lite medan Carina tar morgonpasset.  Jag vet inte om det, men de har beslutat att jag inte får gå in i stugan. Det blev alldeles för mysigt att sitta och prata med de båda när Fredrik äntligen kom. De har även bestämt att alla eventuella diskussioner är det Carina som tar med mig, inte Fredrik. Det är lätt att ryka ihop med den person jag lever med när jag är trött. Det är tyvärr lättare att känna mer respekt för en annan människa.

Sista natten är både Carina och Fredrik extra mycket guld värda. Jag är så slut på energi att det enda jag orkar hålla i huvudet är att springa. Jag går upp i ledningen med 11,5 timmar kvar av tävlingen. Nu är det bara springa, se till att hålla ihop och inte krascha. De matar mig med en tallrik mat varje timme. Kroppens reserver är slut, jag behöver ständig input. Däremellan får jag något litet varje halvtimme plus att jag varje varv tar något från arrangörens bord att äta. När jag får en liten papptallrik med mat håller jag den i handen medan jag springer i nedförsbacken, sedan går jag i en sväng och äter, springer nästa raksträcka, går i en liten uppförsbacke och äter, springer, går i en krök och äter, springer nästa raksträcka och äter upp det sista i sista kröken. Det känns absurt att inte ha tid att sitta eller gå och äta på ett sexdagarslopp, men så är det. Genom att äta som jag gör går mina matvarv lika fort som mina löpvarv.

När jag med några timmar kvar av tävlingen ser att jag kommer vinna, nu kan inte ens en kollaps få mig att tappa ledningen, då sjunker viljan att springa. Egentligen finns den där, förmågan att springa, jag vet det. Det handlar bara om att hitta rätt mål att sträva mot för att få mig vidare. Carina och Fredrik hittar åldersbanrekord som jag kan sträva mot, efter jag tagit dem är det Sumies personliga rekord jag ser till att slå. Därefter blir det tomt. Vi hittar inget som får min trötta kropp att gå igång igen. Det är okej, jag går och njuter de sista timmarna som är kvar i det lopp som jag kommer vinna. Människor gratulerar mig, jag pratar och tittar på hur vackert solen lyser genom träden. När slutsignalen går står jag och Carina och kramar varandra. En tår rinner nedför min kind, jag ser en i hennes öga också. Den kärlek som kommer mellan två människor som är varandra så nära är oslagbar. 

När jag sträcker pokalen mot taket och jublet aldrig vill ta slut får Carina en slängkyss. En människans prestation är sällan ett ensamarbete, den beror för min del alltid på andra. Jag har lyxen att få stå i centrum men Carina borde precis lika mycket stå där och ta emot jublet, det är hennes seger lika mycket som min. Och Fredriks, och alla som hejade och hurrade längs vägen. På kvällen efter prisutdelningen däckar Carina och Fredrik först, de har sovit minst. Morgonen efter gör Fredrik en brakfrukost medan jag och Janne mest sitter och låter oss bli serverade, som vanligt. Nåja, en dag blir det payback time. Då ska jag ta hand om Carina och om Fredrik. Jag ser fram emot att få vara deras andmamma vid något tillfälle.