Jag rullar ut Baby Blue i gräset. Vi har just tittat på världens högsta torn, byggt av tegelstenar, i Gonbad. Något sticker till vid ankeln. Jag tittar ned och ser en tagg från någon växt och plockar bort den. Sen ser jag det. Baby Blues alla tre däck är fulla av dem. Jag plockar snabbt bort taggarna och hör luften pysa då jag tar bort en av dem. Skit också! Jag som har 20 mil av nästan obebyggda områden framför mig! Det här var inte bra!

En cykelhandlare tar en titt på däcken och byter en slang med fyra punkteringar. Den gamla innerslangen klipper han upp och lägger som isolering runt den nya. Jag springer drygt 20 kilometer, sen hör jag ett ljudligt POFF! Det är nästa däck som går, trots att vi hade kollat igenom dem efter taggar. Jag har tur, en man cyklar bredvid mig, han tränar för olympiska spelen. Han tar med mig hem och hans bror, som har hand om landslagets cyklar, dömer ut mina däck.

– Nästa gång, se till att ha utrustning där du kan hitta reservdelar, säger han. Visst, det hade jag gjort, om jag hittat det. Men inte ens leverantören av Baby Blue har kunnat hjälpa mig med extra däck.

Jag passerar gröna skogar och det bär uppför. Äntligen är det mindre trafik. Jag hör fåglarna kvittra, det är 20-25 grader och hjärtat flyger fritt i vinden. Jag passerar yttepytte små byar där husen är byggda i tegelsten och lera. Lever verkligen folk i dem? En familj jag bodde hos precis innan de 20 milen började hjälper mig hitta boende de två första nätterna. Andra morgonen ska P3 Vaken intervjua mig men det blir inget, samtalen går fram men bryts hela tiden.

Jag närmar mig kvällens mål, en av de där små byarna av lera och tegelsten. Tänk att det finns en person som vill ge mig husrum här! En man på motorcykel möter mig och leder mig till ett hus där Azam väntar. Hon har tre barn, en liten pojke är bara 2 månader. På toaletten ute på gården finns inget rinnande vatten, hon använder tygblöjor och tvättar för hand. Dricksvattnet finns i dunkar på verandan. När vi äter ger hon mig en stor portion ris med kött, själv tar hon bara små, små bitar. Vi kan inte prata med varandra, jag är en total främling. Ändå öppnar hon sitt hem för mig och ger mig det bästa hon har. När vi säger hej då nästa morgon ger jag henne min stora påse med pistagenötter. Hon vill inte ta emot den först, ger bara några till sin dotter. Jag insisterar och ett ögonblick möts våra ögon och händer i ett ömsesidigt tack och farväl. Det är värme åt båda håll. Kommunikation är så mycket mer än bara ord.

I Chaman Bid firas Ashurah, den största högtidsdagen i sorgemånaden Moharam. Män går i processioner och slår sig själva symboliskt i sorg över Imam Hossein som dog i fält för cirka 1400 år sedan. Nyfikna ögon tittar på främlingen vid sidan som tar bilder. Dagen efter ekar snyftade och sorgesångerna från minareter i dalen där jag springer. Det bär nedför och det är lätt löpning. Jag håller mig mitt i vägen där asfalten är bäst för att spara på Baby Blues däck. Jag kommer fram till Askhahneh, det största samhället längs vägen och får bo hos Röda Halvmånen. De har varit en livlina för mig under den här löpningen. Deras stationer är fyllda med unga män som tar hand om människor som skadas i trafikolyckor. En löpande turist förbarmar de sig också med glädje över.

Sista dagen på de 20 milen bär det uppför. Jag känner redan på morgonen att gårdagens nedförslöpning gjort sitt för musklerna på framsidan av låren. Motvinden är mördande, jag får kämpa till och med de få gånger det är nedför. Jag går och går och går, springa är omöjligt. Jag skriker till vinden att sluta men den lyssnar inte. Det är 30 grader varmt, det här är enda dagen jag inte hittar lunch. Vägen jag befinner mig på är en pilgrimsled, jag har haft turen att råka på enstaka restauranger vid moskéer och en gång gav Röda Halvmånen mig lunch.
Idag äter jag dadlar och mjölkchoklad och vindruvor jag fått av en kvinna längs vägen. Energin tryter och jag drar en lättnadens suck när jag ser staden Bojnurd från en höjd. Det är fem kilometer ned dit, fem kilometer som jag grimaserar mig igenom. Framsida lår gör ont från igår och baksidan har fått sitt under dagens 47 kilometer.

När jag stapplande kommer in till stan sluter en polisbil upp vid min sida. Den kör i min hastighet och skyddar mig för trafiken. Ett leende växer i mitt ansikte, jag har visst eskort! Strax därefter kommer även militärer på motorcyklar och kör bredvid. Åh, jag önskar så mycket att mina ben skulle klara att springa! Men de är slut. De tar mig till ett hotell, där jag smälter ihop med sängen.

Nu är det bara 20 mil kvar på min löpning genom Iran. Nästa gång jag skriver har jag gått i mål. Men de här 20 milen ska göras, både jag och Baby Blue behöver hålla. En enda liten glasskiva eller ett feltramp kan ge oss trubbel längs vägen. Håll tummarna för att allt går bra!