Jag fick ett mail jag inte kunde motstå. ”Hej Kristina, jag har fått en födelsedagsönskan från min flickvän. Det var att ordna en visning av din film Ensam genom Iran. ”Jag ringde Marcus som skrivit mailet, vi pratade och då jag råkade ha en föreläsning i Malmö, där visningen skulle vara, några helger framöver, såg han till att lägga filmvisningen i anslutning till den.

Det visade sig att Marcus och EmmaLi varit ett par sedan i maj. Han hade i hemlighet luskat reda på hennes vänner, systern som bor i Boden och fått alla att samlas på Stapelbädden. Många av de som kom kände inte varandra, och jag kände ingen. Det var härligt märkligt att vara inbjuden till ett gäng människor, samtliga supertrevliga och enormt välkomnande. Vi ställde i ordning fåtöljer, soffor och snacks, sedan åkte Marcus för att hämta dagens födelsedagsbarn som fått order att packa pannlampa och utekläder så att hon inte skulle misstänka något.  Vi gömde oss bakom en stor skiva och jag gömde mig ännu mer, bakom filmduken. Det dröjde ett slag, sedan kom EmmaLi med förbudna ögon, ledd av Marcus. När de pratat lite och hon tagit av ögonbindeln hoppade kamraterna fram bakom skivan, skratten bröt ut. Därefter sköt Marcus bort skivan och där stod jag med Baby Blue.

Det är härligt att få göra en människa glad. Det är ännu härligare att göra det i ett gäng med vänliga själar. Vi tittade på filmen, hade en pratstund med reflektioner och frågor, sedan gick vi iväg till Malmö Live och fortsatte prata in på småtimmarna. Jag fick sova hemma i EmmaLis dotters säng och morgonen efter klev jag iväg med Baby Blue till Infinite Yoga där jag skulle berätta om Iranlöpningen och sedan ge mig ut på löppass med de som ville med. Återigen ett gäng supertrevliga människor som inte känner varandra, återigen en grupp där jag känner mig extremt välkommen. Tillsammans sprang vi till Möllan där vi provianterade i en butik med mellanösternursprung, allt för att försöka efterlikna Iranlöpningen så gott det gick. Männen i butiken tittade igenkännande och glatt överraskade på moharrambandet på Baby Blue som fortfarande sitter kvar på pinnen med flaggorna. Det är så lätt ibland att öppna en dörr för konversation med små medel.

Vi sprang och pratade, Baby Blue är gammal numer och ventilgummit i framhjulet hade lagt av utan att jag hunnit fixa till det, men det gick utmärkt att springa med ett helt lufttomt däck. Var och en fick ta en tur med honom och testa att springa med honom. Efter en färd genom olika stadsdelar, parker och kalkbrottet kom vi fram till havet där bron sträckte sig ut mot Danmark som glittrade i diset på andra sidan. Vi hade annonserat om bad, och naturligtvis hade jag glömt badkläderna, men de andra dök i. Sedan åt vi olika röror vi inte visste vad de var och njöt av värme, sol och samtal.

Mitt liv just nu har inte bestått av så mycket löpning. Jag har haft för mycket att göra och inte lyckats få till så många löppass mellan föredrag och tågresor hit och dit. Ändå cirkulerar livet kring löpning hela tiden, om än jag inte springer. Nu i oktober börjar dokumentären om min löpning sin färd runt jorden, den ska vara med på en filmfestival i Tjeckien där den visas på åtta olika ställen, sedan ska den vidare till Murmansk. Desirée och jag har bara några få kapitel kvar på boken om löpningen och i dagarna skrev vi säljtexter om den till bokhandlarna. I fredags var jag med på släppet av boken ”Hjälp, vi måste tala om rädsla” där jag är med med min löpning genom Iran i ett kapitel som heter ”Spring för livet”.

Sedan händer det nya spännande saker, som ännu inte är helt officiella. Men dem tänker jag berätta om en annan gång.