Senaste veckorna har jag tränat och tränat, om och om igen. Jag har träffat total fyra olika coacher, specialiserade på olika sätt, som alla har gett mig råd om hur jag ska göra. Jag har tränat mentalt, fokuserat på målbilden och när saker inte fungerat som jag velat har jag tränat ännu mer. Tillslut kände jag hur allting klaffade, det bara stämde därinne. Jag var så vältränad som jag bara kunde vara, därefter tog finslipningen vid – att hitta den perfekta balansen där både extrem fokus och total avslappning existerar. Samtidigt.

Det skulle ha kunnat vara ett lopp, men det var en föreläsning. Jag hade fått frågan att tala på TEDx Vilnius och självklart tackat ja, det var en dröm jag trodde det skulle ta många år innan jag fick möjligheten att uppfylla, men plötsligt kom den seglande en eftermiddag rakt in i min mailbox.  

Nu är tävlingen över, om än det inte var en tävling. Jag stod på scenen, lyckades fokusera samtidigt som jag andades djupt, kände efter varenda känsla i min kropp och skapade de som jag ville ha fram just då. Strax innan jag klev upp på scenen körde jag korta ruscher i korridoren bakom, gjorde rörelseövningar för att värma upp kropp och sätta den i samklang med sinnet, sedan hoppade jag upp och ner för att skaka av mig nervositet. När jag var färdig reste sig först en kvinna längst fram till höger i publiken, sedan reste sig en annan, därefter hela publiken. Jag fick stående ovationer! Jag ville gråta, ville låta skrattet bubbla och krama varenda en i lokalen. Tänk att prata om löpning kan generera så mycket känslor och att förberedelserna är så lika som inför ett lopp, förutom att det jag övar är föredraget istället för löpning.

Nu har jag sprungit mitt lopp, och precis som vanligt har jag den där sköna dagen efter känslan, när jag njuter av att det är över, att det gick bra och jag bara går omkring och myser. Vi som talade och organisatörerna har ätit brunch tillsammans, reflekterat över oss själva – det fanns de som var nöjda med sitt tal och de som inte var det - och hela eventet, precis som på en löptävling. Sedan vandrade vi runt staden och reflektionerna fortsatte komma. Tillslut kände jag för att gå hem till hotellet och sätta mig och skriva. Skriva är ett sätt att tänka för min del, ibland förvånar jag mig själv med att komma på något mitt i ett tangentslag.

Jag är trött, framförallt mentalt men inte så mycket fysiskt om än kroppen blev välbehagligt slak. I morgon åker jag hem. Det blir skönt att springa mina vanliga löprundor igen. Det har kommit många värdefulla insikter även av den här utmaningen. Jag hoppas de fortsätter komma i några dagar till, precis som efter en löptävling. 

Föredraget kommer så småningom på Youtube under namnet "1144 miles of Trust"