Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

Att bestämma sig

Jag går uppför den lilla backen, strax efter mattältet. Mina ögon letar sig upp mot den svarta natthimlen, stjärnorna syns så tydligt just här. Medan jag vandrar där, fjärde natten på loppet, tänker jag på mamma. På hur ofta jag skulle velat säga till henne att jag älskar henne och hur sällan jag sagt det. Det är stort, svårt, något som tar emot, ändå vill jag. Jag svänger in höger mot första raksträckan. Ett stort lövträd vajar till vänster om mig, till höger lyser små lampor upp vägen jag ska springa. Jag tar ett djupt andetag, sätter igång fötterna och kommer upp i hastighet. Jag springer genom natten och tänker på mamma.

Nu har det gått några dagar sedan sexdagarsloppet i Ungern tagit slut. Lite förvånat, ändå väldigt självklart, slutade jag som vinnare i loppet med 721 790 meter löpta. Det innebär också svenskt rekord och att jag putsade mitt gamla pers med omkring fem mil. Jag sprang lite drygt 12 mil per dag, i det lopp som hittills är historiens varmaste. Jag kan inte förstå det, om än vaderna, fotlederna och knäna fortfarande värker lätt.

Jag kommer skriva ett antal bloggar om det här loppet, det rymmer för mycket för en enda blogg. Det kommer bli områden som mål & målsättning, en kärleksförklaring till supporten och förmodligen även om lärdomar och om komplexiteten. Än så länge har jag inte riktigt vaknat upp efter loppet. Jag befinner mig i en behaglig bubbla och där vill jag vara en stund till. Det är en bubbla där jag tittar på hur vackert molnkanten avtecknar sig mot himlen, hur pilfinken bygger bo i ett hål under vårt tak, och där jag beundrar den lila färgen på två tulpaner medan jag samtidigt äter och sover en hel del.

Det är en paus i livet. En sån där som kommer efter en stor ansträngning. Morgonen efter loppet tog slut vaknade jag tidigt och gick ner till stranden av Balatonsjön. Den har en speciell grönturkos färg. Jag la mig på en parkbänk och lyssnade på hur vågorna slog i mot stenarna vid stranden, en efter en. Så småningom ringde jag pappa, han brukar vara vaken tidigt och mycket riktigt svarade han. Min 82-årige far har inte det bästa minnet numer så jag berättade att jag just sprungit en tävling och vunnit den. Han gratulerade så klart. Sen pratade vi om värmen under loppet. ”Du skulle ju ha kunnat fråga såna som springer långt, maraton och sånt där, innan, om hur de brukar hantera värmen.” Jag log inombords. "Jag är så glad att jag kan ringa dig, pappa." sa jag. 

Senare på dagen fick jag tag på mamma. Hon hade följt loppet och varit exalterad när jag vann, men pappa och syrran var på begravning just då, så hon hade ingen att fira med. ”Du kan väl skicka en bild på pokalen, jag lär väl aldrig komma och hälsa på dig så jag får se den.” Mamma och pappa bor nittio mil från där jag bor. De har inte varit i huset jag och Fredrik köpt. Deras värld krymper för vart år och det var länge sedan en längre resa var möjlig. ”Jag var ut i dag och tittade på linden som vi planterade strax efter du flyttat, den är så fin numera” fortsatte mamma. ”Sen fick jag gå in och vila en halvtimma. Jag har inte samma kropp som du.”

Min kropp tycks ge mig allt jag vill ha. Rätt skött, med rätt mat, vila och mental inställning handlade loppet om att i varje sekund bestämma mig. Bestämma mig för att springa istället för att gå, även om jag var trött. Bestämma mig för att vila, äta och sova för att få tillbaka energin om det behövdes. Bestämma mig för att gå sju timmar i sträck när jag gjort ett misstag och sprungit bort mig och därefter inte förmådde springa. Allt var bara att bestämma mig, hela tiden, för att fortsätta, vilket inte är så bara. Ändå, en sån otrolig lyx att få leva så.

Jag bestämmer mig igen.  ”Jag älskar dig mamma” säger jag. Jag hör hur jag får ett nästan generat, glatt, litet leende tillbaka i andra ändan av luren.