Anmäld!

Det är märkligt att se hur jag fungerar.

De senaste tre veckorna har jag börjat springa igen, kommit igång efter sommaruppehållet. Jag har sprungit på skogsstigar, allt som oftast med en plastburk med mig i ryggsäcken. Jag kan ju hitta hallon… och rätt vad det är gör jag det, plockar de röda, väldoftande juvelerna och fyller burken, bestämmer mig för att om jag fortsätter rundan med hallonburken så blir bären mjuka och blöta och därmed svårrensade. Vips, förbyts den tänkta tremilarundan mot en fyrakilometers, och jag kommer hem, halvt nöjd, halvt lurad på min egen löpning. Nästa gång packar jag inte en plastburk just för att inte falla för frestelsen, men jag tar med mig en plastpåse för vem vet, jag kan ju hitta hallon…

Så där har jag hållit på. Ändå har det blivit tiomilaveckor, men det längsta passet är bara på drygt tre mil eller lite mer. Marschhastigheten har varit såsfart. Det har varit lugnt och bekvämt och jag har verkligen njutit av sensommarrundorna.

Jag brukar säga att ibland är det bra att göra något värre, för att förminska den utmaning jag verkligen vill göra. Som exempel tyckte jag det kändes väldigt enkelt att springa i 24 timmar på en rundbana där maten max är 200 meter bort och jag inte har någon större sannolikhet att inte hitta, tre veckor efter att jag hade supportat min vän Björn Svensson när han sprang i 51 timmar tvärs genom Skåne fram och tillbaka, osupportat, längs den ibland extremt svårhittade Skåneleden. Den supporten bäddade för att jag gick in i mitt allra första 24-timmarslopp med lugn och tillförsikt – jag var där för att ha kul.

Samma känsla har jag nu, när jag spontananmält mig till Kramfors 24 h som går nästa helg. Jag vill leka, jag vill ha kul. Jag vill ha den där nyfikenhetskänslan, som bara vill se hur det hela går, utan någon som helst större bryddhet om resultatet. Jag längtar efter stelheten i benen som kommer efteråt, jag längtar efter doften av blöta löapre som samlar sig och trötta äter efter att ha sprungit hela natten tillsammans. Jag längtar efter slitet och värken, skratten ensamheten och gemenskapen. Framförallt vill jag se hur jag reagerar på att springa ”bara” 24 timmar, nu när jag har sprungit i sex dygn. Kommer jag tycka det är busenkelt? Eller går jag på pumpen en bit in i loppet, just för att jag negligerat utmaningen? Hur blir det nu när jag inte tränat så mycket och inte haft vilja eller förmågan att uppbåda de timmar i löpspåret som skulle behövas? Fast så vill jag inte tänka, jag tror att tänka så kan förstöra för mig. Nu lägger jag de tankarna på hyllan. Tio mil per vecka är ändå relativt bra. Den avslappnade känslan är förmodligen bra. Jag vet att jag har förmågan att tagga till när det behövs.

Jag går in i tävlingen med den känslan av lust, lugn, ro och lekfullhet. Samtidigt finns en annan sida, en som nästan varje dag söker sig till startlistan, som struntar i träningsstatus och mental lättja. Det är en sida som säger

JAG VILL VINNA!!!

Vilken av sidorna som vinner – eller om båda gör det – det vet jag med säkerhet om en vecka.