Carina kommer springande kort efter jag tagit rekordet, hon har varit upptagen med annat. Hon jublar och tar en bild av mig, jag står hopsjunken med händerna på låren och låtsas få till något som liknar ett leende. Tiden känns oändlig. Jag kommer inte passera rekordet med så mycket som jag tänkt. Det känns meningslöst att försöka springa. Ändå vill jag göra så många kilometer ytterligare som min kropp har förmåga till, i ett försök att göra mitt rekord bättre. Carina går med mig korta sträckor ibland för att muntra upp. Vi ligger tvåa i lagtävlingen berättar hon. De tre bästa resultaten för varje land räknas samman och summan utgör en tävling mellan länderna.  Jag ringer Fredrik, jag ringer mamma och pratar medan jag går. Jag struntar i vad det kostar.

Carina vill prata med mig. ”Jag tycker det är så himla roligt att det är Johan, du och Janne som har de bästa svenska resultaten. Jag är så stolt för att ni är alla ”mina” löpare”. Det vore så kul att få se er på pallen! Men nu är det så att trean knappar in på oss, du behöver göra allt du kan för att hålla ifrån”. Jag stönar.  ”Va, ska jag öka nu, när jag är så himla trött?” tänker jag. Jag protesterar ”Men dansken sa att vi var ohotat tvåa…”. ”Det vet jag inte vart han fått ifrån” svarar Carina. Tvivlet sprider sig i min hjärna. ”Du behöver inte göra mer än du gör nu, men du behöver fortsätta och hålla i, ända till tävlingen är slut”. Jag känner lättandens suck. ”Okej, det klarar jag” svarar jag och går på, nu med lite mer bestämdhet i benen. Vi ska banne mig ha silvermedalj! Jag går och går, det går inte fort, men det går!

Banan ser annorlunda ut. Det är kortare och bredare, den är ljusare. Jag har inte sovit på hela natten. Jag förstår att hjärnan spelar mig fler spratt men det spelar ingen roll. Nu skiner solen, det är de sista timmarna på tävlingen, jag vill njuta av det här om än det gör ont överallt. När det är en och en halv timme kvar flyger djävulen in i mig – Det vore kul att slå det gamla rekordet med i alla fall två mil! 667 låter som en tilltalande siffra. Om jag spurtar klarar jag det. Jag går fortare, och fortare. Helt plötsligt tar varven åtta minuter istället för arton. En funktionär vill ta en bild på mig, ”I am still in competition” ropar jag när jag passerar. Fötterna är så svullna att sidan på skorna skär in i köttet. ”Ont som ont” tänker jag och går på. Det gör lika ont om jag går fort eller långsamt, då kan jag lika gärna snabba på. Jag tjoar till mina medlöpare när jag passerar ”Kolla, jag har fått fart igen!”.  Carina ropar ”Kan du stanna, jag vill prata med dig om målgången, jag vill att ni ska gå tillsammans med svenska flaggan”. ”Jag stannar när jag nått 667” ropar jag tillbaka, jag har ingen alls lust att stå still! Riktigt enkelt tar jag faktiskt de där varven och saktar in en dryg timme senare när jag äntligen nått 667. Jag går till Carina, drar på mig ett ultradistanslinne i svenska färger. Janne och jag håller flaggan bakom Johan som går i mitten. Johan har varit ohotad ledare länge och har dansat på banan och pratat med alla medlöpare. De sista tolv timmarna har han mest lattjat runt. Hans ben är pigga och skulle ha kunnat springa mer, men tävlingen tog slut för herrarnas del långt innan de 144 timmarna är till ända.

Vi vandrar genom målgångsbågen för sista gången. Vi lyfter flaggan högt upp i luften, får varsin flaska med våra startnummer på, går varvet bort till stugan, ställer ner våra flaskor, drar fram plaststolarna och sätter oss ned i solen. Jag drar av mig skor och strumpor, intorkad sårvätska från blåsorna gör dem stela. Det är gudomligt att låta fötterna omges av frisk luft. Strax efteråt går slutsignalen. Löpare kommer förbi och gratulerar. Jag orkar inte ställa mig upp. Funktionärerna kommer och mäter avståndet från mållinjen till våra flaskor, dopingkontrollanterna kommer och ber mig och Johan följa med. Båda huttrar av brist på mat och utmattning i en kall stuga när vi går igenom alla papper som krävs. Johan har halvpanik, han måste kissa, kan de skynda på? Mitt papper är fel ifyllt och de får börja om. När vi äntligen kommer ut igen firar vi med bubbel som Carina köpt och mat inne i stugan. Jag lägger mig i soffan och tittar i taket. Jag känner mig belåtet nöjd, men inte glad. Det är jag för trött för. Jag drar en lättnadens suck. Det är över. 

Dagen efter äter vi frukost av det vi har kvar – nutella, salami, delicatobollar, ägg, choklad, frukt, avokado, ost, yoghurt, kaffe, musli – allt åker ner. Det är skönt att bara sitta där och prata om våra upplevelser av loppet. Jag har sovit dåligt, lakanen blev sjöblöta av svett och gjorde att jag frös. Johan ska åka hem snart. Mike, en man som analyserar ultralopp och som Johan känner från USA, kommer förbi och berättar om våra respektive lopp. Jag inser att det finns mycket jag kan göra bättre. Om inte den där 18-timmarskraschen varit, hur långt hade jag kommit då? Samtidigt är jag medveten om att den behövdes för att jag skulle fortsätta.

Vi städar och packar, en taxi hämtar Johan. Arrangörerna är medvetna om att de flesta deltagare har svårt att ta sig därifrån dagen efter tävlingen. Janne, Carina och jag tar tåget till Budapest. Trappan upp till perrongen är obönhörligt brant. Jag har en gigantisk trunk jag bär på ryggen. Hur sjutton ska jag ta mig upp? Men även det omöjliga går, det tar bara lite längre tid.  

Vi checkar in på det Spa-hotell vi bokat, byter om till badkläder och låter varmt vatten svepa in våra kroppar. Jag sitter länge i bubbelbadet och låter strålen massera mitt högra lår. Det känns som att någon opererat in en stålplatta strax under skinnet, från höften ner till knät. Vänster vad är också belastad, jag märkte hur jag svängde in vänster fot för att skydda höger lår. Jag hittar en våg och konstaterar att jag gått upp 5-6 kilo. Den mesta svullnaden sitter vid knät och låret. Fötterna är runda som på en tjock bebis och när jag har strumpor på mig blir det ränder som på en mycket gammal dam med hjärtproblem. På nätterna svettas jag och vaknar med tanken ”Jag måste ut, jag måste springa!” och ligger och facebookar i några timmar. Sömnbehovet kommer och går både under dagen och natten.

Vi skriver ett pressmeddelande. Min hjärna har fortfarande inte begripit att Danmark faktiskt är en del av Norden så jag basunerar ut att Sverige tagit silver medalj, att Johan vann och satt nytt svenskt rekord och att jag kom trea och satte svenskt och nordiskt rekord. Carina och Janne korrekturläser och ingen märker misstaget innan vi skickar iväg meddelandet till 145 journalister. Fredrik kommer, han får höra alla skrönor medan vi sitter på balkongen och äter det sista av osten, kexen och chokladen vi har kvar. Ge mig ut på stan känns inte attraktivt alls, mina runda fötter gör ont att gå på. Bara sitta och prata är enormt skönt, jag behöver debriefingen. Carina berättar att hon lurade mig, för att fortsätta gå. Trean var inte alls på väg ikapp oss, dansken hade rätt. Hon ville att jag skulle sluta loppet på topp och inte segna ihop. Jag skrattar när jag hör det, Carina känner mig! Hon fick mig att gå igång och det var vad jag ville, innerst inne. Kanske var det därför jag lyssnade på henne och inte dansken. Vi tar oss samman efter några dagar och åker en halv stadsrundtur och äter ungersk mat på en restaurang. Sen är det dags för hemfärd. 

Lärdomarna av ett ultralopp kommer mycket av reflektionen efteråt. De första kommer i nästa del.