Jag ligger i sängen och tittar i taket. En tanke dyker upp. Det är tre och ett halvt dygn kvar. Tänk om jag skulle kunna springa de två sista dagarna i alla fall? Då kanske jag kan komma upp i 500 kilometer? Det vore i alla fall något. ”Carina, har du is?” frågar jag. Läkaren sa att jag kunde kyla knät. ”Nej, men jag kan leta” svarar hon. ”Kanske du kan hitta ett knäskydd också? Massören tyckte jag skulle ha ett sådant”. Jag har aldrig haft problem med mina knän, jag har inga knäskydd på lager. ”Jag såg ett apotek, jag kan kolla där. Det är söndag men har vi tur är det öppet.”  Carina går iväg, jag ligger kvar i sängen och äter. Ska jag ut igen är det bra om jag får i mig så mycket som möjligt. En stund senare kommer hon tillbaka. ”Titta!!!” Hon håller en gigantisk påse is högt uppe i luften och två olika knäskydd i andra handen. ”Shit, du gjorde det!”. Jag sätter mig upp i sängen, hjärtat slår en frivolt av glädje. Det är loppets lyckligaste ögonblick. Hur kan jag vara så glad, nyss ville jag bara av från banan? Vi packeterar in knät i rejäla mängder med is, lägger en handduk om och klär in det hela med mina regnkläder för att sängen inte ska bli blöt. Sen somnar jag, ispaketet till trots.

Arton timmar efter jag klivit av, klockan sex på tredje kvällen, är jag försiktigt ute på banan igen. Min inställning är ”Jag får se om det håller”.  Det är sex högersvängar på banan och två vänstersvängar. Medveten om att mitt högerben – det som är svullet – är svagare än mitt vänster och misstänksam om att de många svängarna ger extra belastning, bestämmer jag mig för att gå i svängarna och springa på raksträckorna. Pigg och utvilad märker jag att jag springer fortare än de flesta. Jag har glidit ner till femte plats efter den långa vilan, men fyran är bara fjorton kilometer framför, trean är det trettiosju kilometer till. Jag ser att det är långsammare än mig, de har inte lika mycket vila och mat som mig med sig i bagaget. Jag börjar en jakt. Varje gång jag ser någon av dem tänker jag ”Target within reach”. När jag kommer närmare och strax ska passera eller om någon av dem stannar tänker jag ”Target locked”. När jag passerar blir det ”BOOOM! Target eliminated!” Jag skäms för mina tankar, springa omkring och mentalt likvidera människor ingår inte i mina värderingar, jag tröstar mig med att det är inget jag säger till dem och det är en lek som håller mig sysselsatt. Hela natten springer jag omkring och jagar dem och jublar när någon av dem går och lägger sig, väl medveten om att de snart kan vara på banan igen. Det dröjer inte länge förrän jag är uppe på fjärde plats, det är segare att ta mig till tredje. När morgonen gryr är den lilla japanskan som ligger trea, tillika världsrekordhållaren på 48-timmarslöpning, trött. Jag märker hur hon går och hostar. Andhämtningen är ansträngd. Det är inte kul att springa och jaga henne längre, hon skulle behöva vila. ”Gå och lägg dig” ropar mitt hjärta, inte för att jag ska få springa om henne utan för att jag vill att hon ska ta hand om sig. Hon raglar över banan och jag mår dåligt av att se det. Samtidigt behöver jag respektera att det är hon som har ansvaret för sig och sin kropp.

Jag springer på under dagen, när klockan är sex det fjärde dygnet har jag sprungit fjorton mil under de 24  timmar sedan jag kom ut på banan igen. Supernöjd och jättetrött bestämmer jag mig för att sätta mig på verandan med Carina, hon ger mig risgrynsgröt med kanel och socker. Det kan jag alltid äta, det är gudomligt gott. Sömnen överväldigar, jag bestämmer mig för att göra en Johan, det vill säga gå och lägga mig med kläder utan att ha duschat. Innan knäet kraschade följde jag ett strikt schema, smärtstillande vid halv tolv, mat vid tolv, dusch, sova och upp igen kvart över fyra. Efter knäkraschen blir det som det blir, jag kan inte styra den här helvetesmaskinen.

Jag kryper ner i sängen, benen rycker. Jag kallar värken i benen och fötterna för värken från helvetet, jag har aldrig känt liknande. Massor med bilder hoppar framför ansiktet, Janne har elva tandborstar, det finns en som är rätt, jag måste förklara för honom vilken som är rätt men det går inte. Jag har hört av Johan om hur hav var tvungen att bygga om köket eller vara med i en tårtdekorationstävling innan han fick lov att stiga upp och fortsätta springa och jag fattar att hjärnan spelar spratt med mig. Jag vrider på mig och stönar i en timme, sover inte en blund, det är lika bra att ge mig ut och springa igen. Jag fortsätter jaga japanskan och skjuta ner henne varje gång jag passerar, jag vet att hon kan återuppstå och vara pigg igen om hon vilar. Vid tolvtiden gör jag samma procedur som jag gjort förut – smärtstillande, gå ett varv, ät, låt kroppen lunga ner sig. Den här gången somnar jag och sover skönt i drygt tre timmar, jag vaknar två minuter innan väckaren.

Det är mysigt att springa i mörkret. Natten är svalare än dagen och det är lättare att springa. En del rör sig som zombies, andra susar fram i obegriplig fart. Johan har fört sin kamp och kopplar greppet. Trots magproblem och att han inte kunnat sova är han i topp och fransmannen som lett är sliten. Vi kom på en fascinerande sak när Johan låg i soffan och åt. Jag masserade hans ben med voltarengel och sedan fötterna med en tjock salva. Han somnade som ett litet barn och sov tungt och välbehövligt. Efter det har Carina suttit med honom eller masserat honom när han ska sova. Den fysiska närheten verkar göra susen för att kunna slappna av.

Arrangörerna är skickliga i att bygga upp banan så att det känns som att tiden går. Första dagen är det bara en målgångsbåge, dagen efter kommer flaggor upp längs målrakan, sedan kommer avståndsmarkeringar och skyltar som visar var löparna passerar 400, 500, 600, 700, 800 och 900 kilometer. Efter ytterligare någon dag kommer skyltar till olika personer –  ”Till Tina, hit är det 688 kilometer” till exempel, vilket är det danska rekordet. Tina är från Danmark och springer som ett klockverk. Jag har läst på innan i KUL´s statistiksamling att det Nordiska rekordet var 628 kilometer men visste att Lena Jensen nyss gjort 647, alltså måste det nordiska rekordet vara 647 och statistiksamlingen inte vara uppdaterad. Nu när jag ser att det danska rekordet är på 688 kilometer tänker jag förvånat ”Jaha, Danmark är visst inte en del av Norden, konstigt”.  Vid målbågen är en skylt som visar hur långt löparna kommit. Varje gång jag tittar på den glömmer jag mitt eget resultat inom två sekunder.  Strax efter sitter en skylt som markerar det svenska rekordet. Jag passerar 500 kilometer och tänker ”Håller knät och håller jag tar jag både svenskt och nordiskt rekord”. Det återstår fortfarande en tredjedel, två dygn, av tävlingen. Allt kan hända.