Jag har alltid idrottat och kommer alltid att göra det, så är det bara. Det hela började på Sollerön för ganska många år sedan. Det var mycket orientering, skidåkning, slalom, rodd samt ett lite försök med fotboll. Varför det just blev dessa idrotter beror nog till stor del på att det var mina kompisar som också sysslade med dessa idrotter. Orienteringen och skidåkningen tyckte jag nog var roligast, fotbollen var nog mest en kompisgrej. Försökte ändå att vara med på fotbollsträningarna, men jag var nog ganska dålig fotbollspelare. Det hela blev inte bättre av att när det var dags för match så var det jag och ett par killar till som fick dela på en plats på planen. Lika speltid för alla var det inte tal om. Tror inte att laget var så jättebra för även när jag satte på bänken så förlorade vi matcherna. Tränaren valde att flytta runt träningarna mellan olika dagar och tider. Tillslut hade de dribblat bort de som inte var tillräckligt bra från laget och jag slutade med fotbollen.
Som skidåkare var jag med på serietävlingarna som Sollerön och Våmhus som körde tillsammans under vintern. Vi tränade hösten och vintern på elljusspåret på Sollerön vi intervaller, backträning. Körde skidor tills jag var runt 12år. Slutade nog mest för att alla andra som åkte skidor för Sollerön också slutade.
På slalomträningarna gick många av mina kompisar så varför skulle inte även jag åka lite slalom. Tror mest att jag var med på barmarksträningen som vi körde i gymnastiksalen på Sollerön som gjorde att jag var med. Träningen (som jag mins det) var riktigt hård och tuff. Ofta körde vi stationsträning och hinderbana.
Orienteringen var roligare, där fick alla vara med. Jag fick utöva sporten på mina villkor även om jag hade svårt att hitta runt i skogen och att troligen tog väldigt lång tid innan jag åter var tillbaka vid målet. Ibland hittade jag runt på tävlingarna, ibland fick jag bryta på grund av att jag inte hittade kontrollerna, men jag tyckte alltid att det var roligt. Varje måndag hela vintern var det inneträning i gymnastiksalen. Det var alla åldrar på oss som var på träningarna vilket gjorde att man alltid hade någon att tävla mot samt att se upp till. Årets höjdpunkt var första veckan varje sommarlov var vi uppe i Idrefjäll på läger med Sollerö IF. Orienteringen var riktigt svår, men vi hade ju så kul på kvällarna att resultatet på tävlingarna inte var det viktiga. Vi fiskade, åkte vattenrutschkana, hoppade stutsmatta skaffade nya kompisar från andra klubbar och andra saker som var riktigt kul. Själva tävlandet kom nog i andra hand denna veckan. Vi bodde i stugor och fixade maten själva på lägret. Jag minns det som om vi åt alltid kräm till lunch som vi själva fick röra ihop.
När jag blev äldre så slutade många av mina kompisar från Sollerön och snart var det bara jag kvar. Bytte till IFK Mora för att så lite mera sällskap på träningarna. Många av träningarna blev tävlingar. Järngänget på tisdagar gick ut på att försöka att springa ifrån så många ”gubbar” som möjligt. Ofta fick jag vika ner mig mot Lasse, Inge eller någon annan. Tror inte att jag var speciellt bra som löpare, men det var kul på träningarna. Åren gick och jag sprang ifrån fler och fler på järngänget. Hade fortfarande problem med orienteringen. Oftast var jag i nedre delen av resultatlistorna. Lyckades bli distriktsmästare i Dalarna när jag var 20, mitt första lopp som jag fick det att stämma med orienteringen. Som nybliven senior lyckades jag även vinna lång-dm i orientering, det ska kanske tilläggas att det var gemensam start.
När jag var 22 så lyckades Malin som arbetade på friidrottsklubben få med mig till terräng-SM. Jag var anmäld på 8 km. Vi var ett par deltagare från Mora som åkte iväg. Jag råkade bli 2:a på SM (M22). Så här i efterhand så förstår jag inte varför jag inte valde att gå vidare med löpningen, men jag tror att jag hade det roligare på orienteringarna. Det var ju där alla kompisar fanns.
Jag började få till orienteringen på stafetterna där jag oftast fick springa första sträckan. Det passade mig ganska bra att få lite hjälp in mot kontrollerna. Löpningen var oftast inget större problem. Det var riktigt kul att få springa de stora stafetterna 10-mila, jukola och 25-manna. Tror att pressen gjorde att jag skärpte mig lite extra på de stora tävlingarna.
2004 och som nybliven 30 åring blev det debut på marathon distansen, New York marathon. Loppet gick ganska bra och jag fick tiden 2.36. Hela känslan och stämningen med att springa New York gjorde att jag sprang loppet de 3 påföljande åren också. Alla hade pratat om att man skulle bli så trött på slutet, sprang och längtade till jag skulle bli riktigt trött men blev jag verkligen det.
2007 var det dags att prova på min första ultra. Vi åkte till Swiss Alpine marathon som går i Davos, 78 km i alperna. Det gick så bra att jag råkade vinna. Sedan dess så han jag ”råkat” vinna loppet 6 gånger till. Har sprungit flera VM och EM på 100 km med bra resultat som jag gett mig bland annat 3 VM silver och 2 EM guld. 2:a och 4:a på Comrades som är världens största ultra lopp med 18.000 deltagare som springer 89 km. Hur många springer Sälen – Mora nästa år?
Som 33 åring ”råkade” jag alltså hitta det som jag har talang för. Hur många över 30-år påbörjar en elitsatsning? Jag ”råkar” också bedriva min elitsatsning inom idrotten Ultradistanslöpning (lopp över 42km) som tillhör friidrotten men som ungdom aldrig friidrottat, har enbart vid ett fåtal tillfällen sprungit på bana och gjort det som man gör inom skolidrotten. Känner mig helt främmande på en friidrottsarena.
Varför slutade inte jag som ungdom men idrottandet när mina kamrater slutade? Jag tror att det enklaste svaret är att jag har haft så kul hela tiden så det har inte funnits någon anledning till att sluta.
Idrotten ger mig mer, jag kommer alltid att hålla på med idrott, så är det bara.