Glada barn, pigga ben, skönt väder. En hel eftermiddag som bara ligger framför en och distanspasset får bli så långt det känns. Ingen tid att passa. Gott! Hade en kollega en gång som när allt var på topp alltid sa.. Nu vänder det snart.. Det hade vi roligt åt. Denna pessimist, som såg sig själv som realist. Det där stämmer inte tänkte vi andra. Varför inte njuta när det går bra? Tillbaka till distanspasset. Lägger ribban högt. Ska bli närmare 3 mil:)
Det börjar bra. Ni vet ett sådant pass där tankarna fladdrar, sinnena är vakna. Du tar in dofter, synintryck, ljud.. Allt och inget... Du kan öka farten, hålla igen lite, öka igen och känna full kontroll. Rörelseglädje! Plötsligt svänger det. Inte bara vägen utan känslan i kroppen och tankarna följer efter.. Nu vänder det ekar i bakhuvudet bara så där från ingenstans...... Känns plötsligt som jag kryper istället för springer. Trött, seg, olustig. Känner något är fel. Energin slut? Övertränad? Vätskebrist? Lugnar ned tempot betydligt. Läser av löpkänsla och kroppen. Skadad? Nej... Men något är det. Inte bra tänker jag. 2 månader kvar till Asics Stockholm Marathon...... Allt snurrar... Till och med omgivningen. Här finns ingen återvändo Det är knappt en mil kvar hem. Det tar emot. Snabbt börjar tanken bli konstruktiv. Vad göra? Vila? Nej det är jag inte mycket för om jag inte behöver. Blir mer rastlös än utvilad. Dum? Kanske, men jag vet hur jag är. Minska intensitet i träningen? Låter bättre tänker jag för mig själv. Väl hemma bestämmer jag mig för att följa träningsprogrammet på marathon.se för under 4 timmar istället för under 3 timmar under 1-2 veckor. Vad bra man kan byta. Vet inte om tanken, planen är rätt. Känslan säger det är klokt. Jag går på känslan och hoppas jag kan springa på känslan också.Dusch... Det är nog underskattat. Känns redan bättre. Plötsligt hör jag kaffebryggarens välkända gurglande ljud. Doften sprider sig. Det vankas fika:) Nu vänder det igen. Fast åt andra hållet....
