... så står de i farstun.

Fast i och för sig står dom där alltid. Löparskorna alltså. Vi är en stor familj där alla tycker om att röra på sig. Min äldste son Carl, som snart är 14 år har provat många idrotter. Det har varit handboll, bordtennis, badminton, simning och fotboll. Det är fotbollen som har hängt sig fast mest och längst. Men med ökad ålder innebär det också ökade träningstider, fler matcher på helgerna, läger, uttagningar till länslag med mera. Carl har bra kondition, så det här med löpning har varit något han gjort på fotbollsträningen, i skolan och någon enstaka gång gett sig ut på ett pass själv hemma.

Det hela började med när han stolt kom hem och berättade att han varit bäst på Beep-testet i skolan. Ni vet det där testet när man springer från långsida till långsida i idrottshallen med ett visst tempo för att efter en stund via en signal öka tempot för ett antal vändor till, för att sedan på ny signal öka ytterligare osv. När man inte hinner över till motsatt sida i gällande tempot så får man sitt resultat i temponivå och antal varv.

Nåväl, efter någon vecka efter testet sa Carl. Du pappa, jag tror jag vill ta en paus med fotbollen och bara springa. Bara springa. Han sa orden med lätthet och längtan i rösten. Hur har du kommit fram till det, undrade jag? Bara springa för honom innebar frihet i träningstider, slippa åka till och från träning, passa tider, matcher, krav osv. Hur ska du se till att träningspassen blir av då, fortsatte jag undra? Du får se, svarade han.

Det har nu gått några veckor och löpningen hänger i sig. Rätt som det är står han där ombytt i farstun och säger. Jag sticker ut och springer en stund.

Det finns mycket krav idag i idrott såväl som i samhället i övrigt. Till viss del mår jag personligen bra av att ha saker på gång, saker som ska bli klara för att kunna fortsätta med nästa. Men för mig är det skillnad på att ha mycket att göra och känna stress. Att röra sig ska inte vara förknippat med stress. Det är här jag brottas med träningsprogrammets vara eller icke vara. Det får för mig inte innebära att det genererar stress. Fast det beror ju samtidigt på vilken inställning jag har till just ordet träningsprogram. Jag blev påmind om löpningens frigörande effekt. Känsla av frihet och här och nu, genom sonens val. Vi får se hur länge han själv känner glädje i löpningen. Hans mål nu är Sylvesterloppet på nyårsafton.

Det blir ett par löparskor till i farstun...

Ha en fin vecka allesammans!