Så var det dax för ett löppass i Dalarna där jag är på ett fotouppdrag. Bor en bit utanför Mora, i Vinäs närmare bestämt. Frågan man ställer sig är om det är landsvägen som gäller eller om man ska försöka ge sig ut i terrängen...
... och visst gör den det. En härlig kväll och myggen har nog inte vaknat till liv än då det varit ganska blött och kallt här uppe. Fast denna veckan har sommar och solen kommit även hit. Terrängen är kuperad. Jag följer en stig och lägger noga märke till vart jag springer när vägen delar sig. Man vill ju hitta rätt när jag springer tillbaka samma väg. För att hitta en runda runt som slutar där jag började, dvs i stugan där jag bor är nog omöjligt. Eller tar i alla fall längre tid än jag för kvällen har planerat.Det går mycket uppför och över broar och på smala spångar. underlaget är grus med inslag av rötter överallt. Omgivningarna är vackra. Plötsligt slås jag av tanken här mitt ute i skogen om det kan finnas björn? eller varg? Nja, tänker jag. Säkert finns det, men jag får hoppas de är skygga och att vindriktningen ligger rätt så jag inte överraskar någon. Finns liksom inget alternativ här ute än att springa på och sedan vända när man väl börjat på. Har inte riktigt koll på sträckan. De första 40 minuterna går ovanligt segt, men sedan släpper det undan för undan. När jag väljer att vända efter en dryg timme har jag bra tryck i steget och jag fokuserar mer på teknik i uppförs- och utförs partierna. Härligt! Speciellt det här med att våga släppa på ordentligt utför och inte vara rädd för att arbeta mer med armarna som hjälper till med balansen.Väl hemkommen i stugan blir det lite styrka och rörlighet och stretching...... och sedan bara pusta ut i sommarkvällen till ljudet av svalor som flyger och vindens sus i trädkronorna. Avslutningen blir en kopp kaffe och en bulle på verandan. På något sätt så uppskattar jag bara mer och mer den här kontrasten av vila och rörelse. Kanske är det så att för att kunna vila och njuta ordentligt så måste man också ta ut sig ordentligt?
