Mitt bästa pass någonsin!

Nu i jul och nyårstider blickar vi på marathon.se tillbaks på 2016 genom att några löpare berättar om sitt bästa pass under årets som gått. Riktigt kul att få ta del av tycker jag, och jag funderar just nu över vilket som var mitt bästa 2016. Tyvärr har jag inte så många att välja bland som jag önskade innan årets start, men jag har haft några kul och givande löparstunder både på några långrundor, några morgonpass på Bosön och på Stockholms Stadions härliga banor 2016. Jag får fundera lite till och kolla in i dagboken.
Här på bloggen ställer jag dock frågan ännu lite större till mig själv.
Vilket är mitt bästa pass under de nu snart 34 år jag sprungit och noterat ner passen i min dagbok?
Ett nästan omöjligt uppdrag att bara ta ut ett pass. Det finns hur många kul, bra och upplevelsegivande som helst att välja, men det finns ändå ett pass som jag ofta återkommer till i minnet. Kanske inte för att det konkret var mitt bästa, och definitivt inte för att passet gav någon fantastisk naturupplevelse, utan för den känslan som kom under passets gång. Att jag fick göra det med en träningskompis som precis som jag hade den ”där dagen” exakt samma dag, gör även det passet så speciellt. Vi fick uppleva ett pass tillsammans som var gav en oövervinnelig känsla, och vi påminner varann gärna nu på gamla dar; ”Minns den där gången i hallen”….ja man kan leva på minnen.

Året var 1999, och det var under våren. Formen allmänt hade varit bra. Jag laddade mot London Marathon i april.


Jag hade haft några lugna dagar efter att avslutat en riktigt tuff vecka innehållande 3 x 5000 meter på Bosön med 2 minuters vila på 15.42-15.24-14.53 Vigarano Marathon som tufft långpass på 2.21…. (Snabb första halva snabbt på 68, sen lugnare med 1.13 lite drygt på andra halvan)

Nu skulle jag speeda upp lite kortare intervaller och jag var ”hemma” på besök i Helsingborg. En av mina medlöpare i nämnda Vigarano Marathon och ständig träningskompis, Lars Andersson, och jag skulle köra ett 400 meters intervall pass där målbilden från start var minst 15 intervaller, men helst 20. Jag borde varit lite sliten av en tuff träningsperiod som nu skulle börjas lättas upp och Lars borde varit än mer sliten av Vigarano-maran då han där sprang på sin bästa tid någonsin med 2.27.
Efter en lite små seg uppvärmning utomhus stod vi nu redo för att köra igång i klassiska inomhushallen på Olympiaområdet i Helsingborg. På den tiden hade hallen genom gått sin första uppdatering av banlängden så nu hade inomhusvarvet ökat upp från 140 meter till runt 165 meter viket innebar att starten för varje 400 meters var i upploppskurvan och efter varje målgång behövde vi ta oss ”tillbaks” till starten på vilan.  Med ”start varje 2 minuter” och med 400m på runt 70 sekunder skulle vila bli runt 50 sekunder aktiv vila med ”jogga tillbaks” till 400 starten. (längre vila ju snabbare tid på intervallen då starten var varje 2 minuter under hela passet)
– Vi inledde standardmässigt med en 68,4 sekunders 400 vilket var en mycket bra start och då var tanken; håller vi det här blir det bra. Lars drog andra och överraskade direkt med en 67 sekunders. Åter min tur att anföra och nu var det ju bara rulla vidare, så en ny 67:a, och började vi prata kort på vilan om att vi kan nöja oss med 15 stycken om vi kan hålla tempot. Lars tog nästa igen och nu var det nere på 66,9, så ännu lite snabbare. Kan inte säga säkert, men tror jag var lite orolig att vi var på väg att ta passet för snabbt och att vi skulle få sota för det snart. Då lägger jag 7:e på 66,7 höga och när Lars svarar upp med 66,4 på 8:e utan att någon av oss stressar i löpningen, ja då känns det som vi är på väg mot ett topp-pass på 15 x 400m. Helt otroligt kapar vi tiodelar på nästan varje efterföljande intervall, och vid 13 gjorda gör vi en omprioritering som man sällan gör under ett intervallpass, vi växlar upp. Vi sa ju faktiskt att vi skulle köra 15-20 stycken, så nu är det 20 som gäller. Någon intervall står still gällande fartökning men fortsatt växel-drar vi varannan intervall, och fortsatt går det generellt snabbare.  Vid 18 gjorda 400-ingar har vi fortfarande kontroll och nu flyttas den mentala målbliden till att vi ska köra 10 km sammanlagt i intervall. Vi ska fixa inte 15, inte 20 utan 25x400 meter (10 km). Och inte bara fixa, utan det ska och kommer gå fortare efterhand trots att vi givetvis blev tröttare och tröttare. Totalsnittet slutade på 65,7 sekunder (ger ca 27:20 på 10 km) var ett av mina bästa pass resultatmässigt, jag har nog några pass som haft ännu bättre snittfart, MEN KÄNSLAN under och efter är svårslagen. Sista 5 intervallerna hade jag ett snitt på 63,6 vilken var riktigt snabbt för att vara mig och det är tider jag knappt klarar på EN 400-ing idag…
- För Lars var det också ett av det bästa om inte till och med konkret det bästa. Jag fick ut mitt pass och min kapacitet i London Marathon någon vecka senare där jag sprang på 2.13.19, men Lars fick nog aldrig ut det där passet i tävling på riktigt (vill till en comeback för att få ut det :) )
Detta är ett pass som jag kan plocka fram mentalt när jag vill bli glad och positiv och vill bli sugen på att springa. Framkalla känslan av att man inte vill det ska vara över; att man lägger på fler intervaller trots att tröttheten borde säga till hjärnan att det räcker, den känslan är det inte så ofta man upplever på tuffa intervallpass.
- Så det är det pass som jag tar ut som mitt bästa inräknat känsla och som jag minns bäst från mina 34 år som löpare!


2.13 blev det i London lite knappt två veckor efter mitt bästa pass någonsin!