Maratonloppets magiska start
Veckor och månaders träning ska äntligen testas. Lördagen 3 juni går startskottet för ASICS Stockholm Marthon 2017. Äntligen dags att känna på startlnjens magi. Det är på Lidingövägen som resan börjar i utmaningnen att springa 42195 meter. Till slowmo-bilderna från startlinjen i Asics Stockholm Marathon 2016 funderar Marathon.se:s chefredaktör Torbjörn Sköldefors över vad det är som väntar.
Startskottet går. Exakt från den här punkten har maratonloppets 42195 meter mätts upp. Startlinjen är en röd matta som skyddar en del av tidtagningselektroniken. Ett kort ton hörs för varje chip som passerar. Det blir en kakafoni av elektroniska beep. En kvittens för varje löpare som passerar och en snabb registrering ner i databasen. Tiden kan börja räknas.
Hjärtan börjar pumpa allt snabbare. Hjärnan skickar ut signaler om att distribuera adrenalin i kroppen. I ett system som är än mer komplicerat än tidtagningslogistik skickas signaler till binjuremärgen som svarar med att skicka ut stresshormonet via blodet som tas emot i hela kroppen. Snabbt ställs blodflödet om. Mer till hjärtat, mer till musklerna. Lungorna tar emot signalen och andningen ökar. Ett system som utvecklats under miljoner år och som återigen prövas när den stora utmaningen väntar.
Vi vet att det är möjligt att springa 4,2 mil. Energin är egentligen inget problem. Maratonlöparens utmaning är att kunna tillgodogöra sig olika sorters bränsle. Det effektivaste energin fås från glykogen som är lagrat i musklerna men den kommer inte att räcka hela vägen. Reservkraften kommer från fettförbränning och om det behövs kommer även muskelmassa användas till energi. Om en och en halv timme kommer alla löpare att få känna av det och omställningen till för kroppen sämre energislag kommer att kännas.
Vi vet alltså att vårt vanliga löparbränsle kommer att ta slut innan vi är i mål. Ändå så ger sig vi oss iväg i hög fart. Några har upplevt maratonloppet tidigare, men var tredje löpare som passerar har bara hört talas om vad som väntar. Egentligen spelar det inte någon roll om vi har erfarenheten att maratonlopp gör ont eftersom vi kan inte framkalla smärtan när vi minns. Så vist fungerar hjärnan. Istället lagras de goda upplevelserna. Den där glädjen som kommer inne på stadion. Den minns vi för livet och många år senare reagarar kroppen med gåshud när vi berättar. Förvåningen och lyckan över att hittat reserver som har tagit oss hela vägen. En upptäckt vad vi har i oss själva.
Som får oss att vilja springa över startlinjen igen och igen.