Området är historisk mark framförallt hågkommit för att det här var den väg som guldgrävarna kom vid den guldrushen 1849.
Loppet har sitt ursprung i ridtävlingen Tavis Cup, 1974 hade Gordy Ainsleighs häst blivit halt. När han förklarade sina bekymmer för en annan ryttare blev svaret: Spring själv då!
Det skulle kunna vara en sarkastisk kommentar men det var nu inte första gången som Gordy hade gjort liknande bravader. Senare slog Gordy även vad om att han skulle slå minst 10 hästar, hur många han slog vet jag inte, men han vann vadet.
Gordys bedrift 1974 anses ha startat ultralöpningen i terräng och det och är en av förklaringarna till loppets populäritet.

Varje år brukar 1000 löpare vilja vara med. Men eftersom en del av banan är nationalpark så antalet begränsat till 400. Utlänningar har en gräddfil för att komma med, bland amerikaner är det lottdragning. Jag berättade det för en amerikan han såg ut som han övervägde att emigrera för att lättare komma med.

Aktiviteterna runt loppet startar redan på onsdagen, tre dagar innan loppet, med information till nybörjare, utflykt till första bergspasset med mera. Min vinterträning gick bra men på vårkanten blev det sämre av olika anledningar och jag var lite tveksam om jag skulle åka.
Men när jag väl är på plats är stämningen den rätta och all tveksamhet borta, det är klart att jag ska vara här.

336 löpare har samlats till start På grunda av en snörik vår är det många som lämnat återbud.. Starten går klockan fem på morgonen under de olympiska ringarna. Det är inte mycket kvar sen OS 1960. Nästan direkt börjar första backen. Squaw Valley är numera framförallt en skidort. Det är uppför de backarna det bär av. När det varit en sen vår så är det fortfarande skidåkare här till början på juli men i år finns bara enstaka snöfält kvar. Efter drygt 6 km och 800 meters stigning nås första landmärket Emigrant Pass. Det är banans högsta punkt 2700 möh. Utsikten är formidabel. Man får känslan av att kunna se hur långt som helst.
På bergskammen till höger Lyon Ridge och finns Red Star Ridge, vätskekontrollerna två och tre. Och rakt fram vid randen av horisonten Robinson Flat, kontroll nummer 5, belägen vid 48 km. Det är således startsträckan som man ser.
Kalifornien är inte något som man i första hand associerar med snö, ödsliga berg. Men den här delen är rena vildmarken. Jag hör inte några rapporter om vilda djur i år men annars så kan man möta en hel del djur som gör sig bäst på lite avstånd, bland annat; björn, prärievarg, skallerorm, skunk och puma längs banan.

Det är inte bara löparna som gärna vill vara med här. Även funktionärerna längtar hit. De flesta är från Kalifornien men några har kommit från östkusten för att vara med.

Det är ca 1300 som hjälper till. Det är alltid inte något lätt jobb. Ett par kontroller ligger så oländigt att funktionärerna flygs dit med helikopter dagen innan och övernattar på berget. Där är det inte så stor skillnad mellan första och sista löpare. På slutet kommer de första löparna på lördag kväll och de sista på söndag förmiddag så även där är det fråga om långa arbetspass. Trots det tuffa arbetet så ställer alla upp helhjärtat för oss löpare. Ett exempel är när det körde ihop sig vid River Crossing, så tog det en kvart att mitt i natten få ihop sextio frivilliga att jobba resten av natten.

Publik finns det dock inte. Crew däremot, familj och vänner som följer sina löpare för att serva dem vid kontrollerna med ombyte, någon favorit mat eller moralisk uppmuntran. Det finns åtta platser som de har möjlighet att komma fram till, med transporttider så hinns inte alla med. Crew uttyds skämtsamt Cranky Runners Endless Waiting (krassliga löare, ändlös väntan). Jag vet inte var idén i Sverige med att använda sig av "crew" istället för funktionär men är det ett lån från USA så är det ett missförstånd.

Efter Robinson Flat kommer vad som benämns canyon section, Det är tre kanjon som ska passeras. De två djupaste är drygt av drygt 500 meter djupa. Den mest kända passagen är vägen upp till Devils Thumb. DT är en klippa som lite omotiverat sticker upp ur bergssidan. Det är den värsta klättringen med cirka 500 meter stigning på knappt 3 km, visserligen bara tredje högsta backen men de andra har lite mer human lutning. Som om det inte vore nog är det en av de hetaste platserna under loppet. Som om det inte räcker med den höga lufttemperaturen så ger berget ifrån sig stålningsvärme, för ett par år sedan hade man mätt upp över 50 grader här. När man äntligen kommit upp så har man i stort sett klarat halva distansen.

Efter Canyon Section så har vi klarat av de svåraste bitarna. Om man tar tid på sig, som i mitt fall, så börjar det snart skymma istället. Nästa stora riktmärke är Foresthill. För att undvika att någon tröttkörd löpare irrar bort sig i mörkret finns ett system med pacers (följelöpare). Dessa väntar i Foresthill .Oftast har man en kompis som väntar där. Jag har inte gjort upp med någon innan utan hoppas på att det finns någon frivillig över. Det fanns det.
Butch har kommit från Texas bara för att få chansen att springa sista biten Han är minst lika tacksam att få lufsa runt i mörkret i 12 minuters tempo som jag att få någon som hjälper mig hålla tempot uppe och hitta rätt.

Visst går det att hålla sig uppe en hel natt men fram på småtimmarna är jag ganska sömnig och hallucinerar lätt och inbillar mig vätskekontroller lite varstans. Slutet är annars relativt lättlöpt. Visserligen ser banprofilen ut som ett sågblad men det är inte några värstingbackar.

En annan välkänd plats är River Crossing. Där brukar man i vanliga fall vada över American River. I år med den sena smösmältningen är floden för strid. Det gick en besviken susning bland de församlade löparna vid bangenomgången när vi fick beskedet. Men nu när jag ser hur de sliter med åror och vajrar för att få oss över så är det nog bäst som skedde.

De som placerar sig i toppen av dessa lopp är inte speciellt kända i Sverige och i år var det dessutom många nya i toppen. Segrade gjorde unge Scott Jurek. 25 år är väl inte anmärkningsvärt ungt i de flesta idrotter men vad jag såg så var han den yngste deltagaren. En annan anmärkningsvärd sak med honom är att han inte kommer från norra Kalifornien, det tillhör ovanligheterna att någon från andra stater än Kalifornien vinner. En orsak till det kan vara att fattar man tycke för WSER så flyttar man hit. Jag har träffat två som flyttat jhit för att kunna träna ordentligt. Tvåa kom den flerfaldige segraren Tim Twietmayer före Thomas Nielsen. Av namnen att döma var det ett stort nordiskt inslag då Nielsen följdes av, Simonsen och Peterson på 4 respektive 6:e plats.…
På damsidan segrade Suzanne Brana. Den mest namnkunnige på damsidan var Helga Bachhaus på en fjärde plats. Nämnas bör även att Gordy Ainsleigh kom i mål strax över 24 timmar vilket är 20 minuter långasammare än 1974. Den banan var dessutom "bara" 89 miles.
Totalt kom 216 löpare i mål under den stipulerade maxtiden 30 timmar. Belöningen är ett bältesspänne, i silver om man går under 24 timmar annars i brons. Tidsgränserna märks i resultatlistan. 72 under 24 timmar varav 33 den sista timman. Av de 144 som gick i mål de närmast följande 6 timmarna kom 40 i mål den sista timmen. Spännet lyser lika bra oavsett om det är 26 eller 29 timmar.

Scott Jurek 17.34
Tim Twietmeyer 18.01
Thomas Nielsen 18.30
Suzanne Brana 21.23
Shari Bashaw 21.58
Luanne Park 22.04
Robert Alnebring 29.37