Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

I Washington D.C. springer du aldrig ensam

På en morgonrunda i Washington D.C. kom Jimmy Wikholm i samspråk med en annan löpare. Samma vänskapliga känsla infann sig även i New York. Efter resan i USA försöker Jimmy Wikholm alltid hälsa på folk som är ute och motionerar.
Här är hans story:

Jag hade turen att få åka till Kanada och USA sommaren 2008. Det var i slutet av juni och det var över 30 grader varmt när jag landade i Halifax, Kanada. Läst om att det är bra att ge ut sig på en runda så fort man kommer fram för att motverka jetlag.

Sagt och gjort. 15 minuter står jag i receptionen och ber tips på rundor. Två minuter senare så var jag iväg med en karta i handen. Svensk tid så var det nu omkring 01.00 på natten och där var det sen eftermiddag. Inget som jag kände något av; äventyrslusten hade tagit över.

Några dagar senare befann jag mig i Washington D.C. och på grund av jetlag eller bara ren iver så var jag ute på gatan 06.00 för en runda i centrala delen av huvudstaden. Det var lagom med bilar och jag gav mig iväg från hotellet. Efter ca 500 meter så har jag Vita Huset framför mig. Jag har med mig kameran denna dag då jag tänkte plåta lite bilder på vägen. Framför Vita Huset står det en polis med polisbil och ser väldigt vaksam och bestämd ut. Jag var ju ute ensam och ville ha en bild på mig framför detta turistmål. Min fråga följdes av ett kort svar. – Det ingår inte i mitt jobb att ta bilder!

Hmm, tänkte jag. Det var inte den service man trodde att USA kännetecknade. Samtidigt kommer en dam i raskt tempo förbi och jag ber henne ta en bild. Med ett leende och ett snällt självklart så tog hon en bild (se höger).

Nu är det dags att köra på annars blir det inte mycket med löpning. Jag väljer att ta höger när jag står framför Vita Huset och tänker springa i ytterkant runt parkerna och passera en massa sevärdheter och vacker natur. Jag hinner komma ca 500 meter innan en härlig lokalbo som är ute på sin morgonrunda frågar:
- Are you from Michigan?
Saken är den att jag nästan alltid springer i keps som det är ett M på för Michigan. Jag förklarar att jag är från Sverige och börjar springa vidare tillsammans.

I Sverige tar vi inte sådana här spontana kontakter när vi är ute och joggar. Hur kommer det sig?
Är det inte trevligt att jogga med någon som man bara stöter på? Vi börjar prata om allt möjligt mellan himmel och jord och förklarar en massa kul fakta om det vi springer förbi. Han springer med mig hela vägen till hotellet och berättar även lite gammal kuriosa även om detta.

Samma vänskapliga känsla infann sig även när jag joggade i Halifax och New York. Det slog mig att flertalet hälsade på dig när du var ute fastän du aldrig sett dom förut. I New York när jag gjorde min morgonrunda innan trafiken vaknat ordentligt på en lördagsmorgon så gav jag mig ut på en cityrunda. Jag sprang från Ground Zero direkt till västra Manhattan och följde vattnet till 14:th Street. Därifrån vidare mot Union Square och sen ner för hela Broadway tills jag var tillbaka där jag startade.
Nästan alla man träffade vare sig det var med hund, cykel eller joggningskor så hälsade de eller slängde i väg en kommentar. Denna gemytliga känsla av att vara välkommen tillsammans med att upptäcka och se spännande vyer var en helt otrolig kombination.

Det har gjort att jag efter det alltid skall försöka hälsa på folk som är ute och motionerar. Det blir roligare för alla – eller?

Jimmy Wikholm
Motionär