"Vi åker till ön Ponza", sa jag efter att ha sett det italienska tävlingsprogrammet på internet (www.maratoneta.it). Och så blev det. Där skulle det femte Giro a Tappe delle Isole di Ponza e Ventotene gå av stapeln, fyra etapper på fem dagar. Jag hade aldrig tävlat ens två dagar i rad förut, men eftersom jag tränar i stort sett varje dag trodde jag nog att det skulle gå bra.

Från Rom till Anzio, där båten till Ponza går, är det ca 55 km. Vi åker bil, men det går även utmärkt att ta tåget. Solen steker och det är 30 grader varmt när vi kliver ombord på bärplansbåten till Ponza måndagen den 1/7, men det är inte lika tryckande varmt som i Rom, vi är ju vid havet. Efter en timme i 30 knop är vi framme i Ponzas hamn, där det största samhället på ön finns. De mjukt pastellfärgade husen som klättrar uppför vulkanön i hamnen för tankarna till husen i öarna i Grekland.

Den pontesiska ögruppen, som ligger i Gaeta-bukten mellan Rom och Neapel, består av sex små öar varav Ponza är den största med sina längd på lite drygt 7 km. Öarna har varit bebodda ända sedan förhistorisk tid. Fenicierna och grekerna har varit där men det var romarna som koloniserade öarna. Från 800-talet härjades öarna av saracenska och turkiska pirater och öarna avfolkades. Från 1700-talet övergick öarna i kungariket Neapels ägor och då påbörjades återuppbyggnaden på allvar. 1861 införlivades öarna i det enade Italien. Ända sedan romartiden har man för övrigt haft för vana att förvisa personer till öarna. Kejsar Augustus dotter Julia förvisades till Ventotene, kristna martyrer har skickats dit och på 20-talet sände Mussolini sina regimkritiker till öarna. Efter andra världskriget började turisterna i stället komma till öarna. Idag bor 3600 personer på huvudön Ponza. Ön är populär bland italienare som har mycket pengar vilket gör att prisnivån är ganska hög. Mer information om Ponza finns t ex på www.ponzaweb.it.

Vi släpar väskorna till organisationskommitténs kontor i andra änden av hamnen där jag betalar (47 Euro) och får min nummerlapp. Jag är tvungen att visa både mitt medlemskort i min löpklubb (tessera) samt ett friskhetsintyg skrivet av en idrottsläkare (certificato medico). I Italien är man alltid mycket noga med detta beroende på att organisatörerna annars kan bli stämda vid eventuella sjukdomsfall under tävlingarna. Påsen man får samtidigt med nummerlappen (Pacco di Gara) är som brukligt i italienska lopp välfylld. Den innehåller bl a en t-shirt och en ryggsäck med tävlingens namn, en video om Ponza, en keps samt givetvis läsk, vatten, kakor, spaghetti och olika energipulver. Dessutom ingår bussbiljetter för transporter och båtbiljett för etappen på ön Ventotene. 122 löpare är anmälda får jag veta, jag är den enda utlänningen.
Vi tar oss sen till det hotell vi hittat på internet och vid tretiden är vi äntligen nere vid stranden precis innan 4-årige sonen bryter ihop totalt. Vid fem överger jag familjen, byter om och joggar till starten för första etappen som är på 7,5 km. Starten är 18.30 och utgår från hamnen. Solen skiner och det är 28 grader varmt. Vi lägger ryggsäckar med ombyte på flaket på en liten lastbil eftersom målet är i en annan by på ön, Le Forna. Jag vet inget om banprofilen, men anar att det kommer vara kuperat på denna vulkanö som överallt stupar brant ner i havet.
Startskottet går och jag finner till min förvåning att jag är med i tätklungan. Vi är fyra personer som snabbt rycker från de övriga. Det går brant uppför första kilometern och jag hänger med nöd och näppe med de tre andra. Snart är vi uppe tänker jag men den branta asfaltsvägen fortsätter att ringla sig uppåt. Tätgruppen har dragits ut när vi passerar 2-km-markeringen, jag är fyra men jag har ändå ögonkontakt med ledarbilen. Vi springer på ett smalt näs med enastående utsikt över Medelhavet åt båda sidor. Jag väntar ivrigt på utförslöpningen som ju rimligtvis måste komma snart. Backen fortsätter dock, vi passerar 3 km, 4 km och ända till 5 km innan jag ser att vägen äntligen böjer av nedåt. Känslan att ligga bra till i tävlingen hjälper mig hela tiden uppför trots att det känns som jag snart ska dö av utmattning. På krönet, 175 meter över havet får jag senare höra, passerar jag en löpare. Det går brant nedåt de sista två kilometrarna. En 180-graderssväng på slutet ger 200 meters upplopp uppför där jag spurtar i mål som nöjd och överraskad trea. Adriano Pinamonte från Trento vinner, en löpare som normalt gör 1.09 på halvmaraton. Bättre än så är alltså inte startfältet.
I mål får vi rikligt med vatten, läsk och kakor, men det dröjer ända till 20.30 innan prisceremonin drar igång. Solen har gått ned och det har blivit rätt kyligt och alla börjar bli rejält hungriga. Eftersom det är fem priser i varenda klass (seniorer och veteraner) både för herrar och damer drar det hela ut på tiden. Jag vinner M35. Lokalbussen som alla löpare sen tar hemåt är fullpackad som en sardinburk, men stämningen är på topp. Jag snabbduschar och slår mig ner i hotellrestaurangen först kl 22. Jag hinner precis utbyta ett ord med kära hustrun hur det gick i loppet innan hon måste upp och lägga sonen. Jag slipper dock äta middag ensam eftersom det sitter löpare på alla bord runtomkring mig. Alla gratulerar till placeringen och ställer frågor om Sverige.

Vi går upp redan 05.30 nästa dag eftersom etapp två är ett förmiddagslopp på Ventotene, ön ligger ca 30 km sydost om Ponza i riktning mot Neapel. En specialchartrad färja, modell liten finlandsbåt, tar alla löpare och deras familjer dit. Under resan har jag ätit några kakor och druckit lite vatten, inte direkt den frukost som jag är van vid. En person frågar om jag är svensk och tilltalar mig på svenska. Han heter Massimiliano Cardinale och är från Ponza men arbetar på fiskeriverket i Lysekil sedan fem år tillbaka. En av hans vänner är för övrigt Mustafa Muhammed.

Vi är framme kl 9 efter två timmars båtfärd. Ventotene är mindre är Ponza, endast 3 km lång. Starten går 10.20 i hamnen och de första 500 meterna av etapperns 6,5 km är en smal sicksackväg upp från hamnen. För att undvika trängsel tar jag täten. Vi springer sen två 3-kilometersvarv i det enda lilla samhället. Varven består att ett motlut på 1,5 km och en lika lång utförslöpa. Jag ligger länge tvåa men kommer till slut i mål som trea, med fyran och femman hack i häl. Placering 1-3 är därmed identisk jämfört med gårdagen. På eftermiddagen äter vi lunch och badar innan båten tar med sig alla löpare hem kl 15. De flesta tycker det är skönt att onsdagen är vilodag.

Efter morgonjogg på 30 minuter ägnar jag och familjen resten av onsdagen åt sol och bad. Det finns fullt av små båtar som går i skytteltrafik till Ponzas olika stränder. De flesta stränderna består at småsten så badskor av något slag är bra att ha. På kvällen bjuder arrangörerna på pasta och vin till alla löpare med familjer (och i praktiken till alla som råkar passera hamnen). En journalist från La Gazetta dello Sport, har sökt mig. Resultaten från etapperna finns faktiskt med i den rosa sporttidningen trots att den verkliga eliten saknas. Jag lämnar mitt mobilnummer men han ringer aldrig så jag glömmer saken.

På torsdagen är det mycket varmt och det går åt extra mycket vätska på stranden. Kvällens tävling, som vanligt med start 18.30, sker från ett sportfält på Ponza nära Le Forna, så vi tar lokalbussen dit. Denna tredje etapp kallas Cross della Miniera eftersom delar av 6-km-loppet går på en nedlagd gruva. Det är mycket varmt i starten men jag känner mig pigg efter vilodagen. Efter en kilometer på asfalt är vi ute på gruvområdet. Många löpare som varit med förr har talat med respekt om etappen: "Det är fullt med gropar, se upp", "Det blir dammigt och du blir bländad av den vita sanden, så bär solglasögon". Jag ser upp och bär solglasögon men så farligt är det inte. Jag hade förväntat mig branta backar upp och ned i gruvgopar men det är ett helt platt område där man snitslat en smal, knixig bana med något ojämnt underlag. Jag ligger tvåa och det går inte att ta sig förbi eftersom det är så smalt. Efter nån kilometer till är vi återigen på asfalten. I sista motlutet blir jag omsprungen och placering 1-3 är återigen densamma som dagarna före. Avståndet till de bakom har dock ökat rejält. Prisutdelningen går fortare denna gång och efter en bussresa tillbaka kan jag börja äta middag redan kl 21. Någon visar en artikel i dagens La Gazetta dello Sport. Det var ju vilodag dagen före så jag undrar vad de skrivit om denna gång. Det är en liten artikel bara om mig "Överraskningen från Sverige och Hasselby SK". Det mesta stämmer trots att journalisten aldrig fick tag på mig. Kul att hamna i en sån tidning trots att jag inte direkt är nån elitlöpare.

Fredagen är lika varm och jag slappar som vanligt med familjen på stranden. Fullastade tankbåtar med vatten från Anzio anländer regelbundet eftersom Ponzas färskvatten inte räcker till på långa vägar för alla de som bor där. Jag känner mig fortfarande pigg och inte det minsta sliten inför den sista etappen som startar 18.30 och är den längsta, 9,2 km. Start och mål är i hamnen i Ponza. Solen gassar och det är minst 30 grader varmt. 20 extra löpare står på startlinjen eftersom detta samtidigt är ett äldre lopp, det 22:a Giro della Panoramica. Ingen av dem har dock med tätstriden att göra.

Efter startskottet springer vi 2 km runt kvarteren i hamnen. Det är smala vägar med stora glatta stenar och med en del trappor att springa nedför. Vi har därför ingen tätbil som visar vägen och pilarna som målats i stenen syns dåligt då det blänker från solen. Flera gånger är vi på väg att krocka med folk som spatserar i kvällsssolen. Skaderisken är med andra ord hög för oss i tätgruppen, men inget allvarligt inträffar. Vi i den vanliga topptrion håller ihop när vi äntligen lämnar hamnen och beger oss ut på säker asfalt. Den 3:e till den 6:e kilometern är sedan identisk med början på den första etappen, så nu bär det alltså av uppåt, denna gång dock bara i fyra kilometer. Jag orkar inte hänga på vare sig den ständige ettan eller tvåan men skaffar mig en stor lucka bakåt. Efter 6 kilometer följer vi en väg brant nedåt i tre kilometer tillbaka mot hamnen. När jag spurtar in i mål känner jag mig otroligt nöjd att ha blivit totaltrea och att jag klarat dessa korta men mycket tuffa etapper utan problem.
Det blir en extra lång priscermoni denna gång. Först får vi pris för etappen, sen får segraren i varje åldersklass pris bland de 20 som bara var med denna dag och slutligen delas totalpriser ut. För de fyra segrarna i M35 i varje deletapp har jag fått fyra påsar med identiskt innehåll: två liter olivolja, ett paket kaffe och ett paket tonfisk. Jag kommer inte kunna släpa hem åtta liter olivolja till Sverige, men svärmor i Rom kommer säkert bli glad. Jag får sen pris som totaltrea i sammandraget. På damsidan har också där 1:an till 3:an varit identisk i alla tre loppen med Analisa Plos som totalsegrare (slutresultaten från loppet finns på www.maratoneta.it/classifiche/2002/ponzagen2002.htm). Efter prisutdelningen bjuder arrangörerna alla på pizza och vattenmelon och det blir dans till de musiker som nu äntrat prispodiet. Jag dröjer mig kvar till midnatt pratandes med de andra löparna. En dam som på morgonen berättade för mig att hon hade för ont i knäna för att fullfölja sista etappen stuffar nu runt i full fart till musiken lycklig efter att ha genomfört alla etapperna.

På lördagen är vi på stranden hela dan innan vi tar kvällsbåten mot Anzio efter en mycket fin vecka för hel familjen med sol, bad, löpning, god mat och mycket fina naturupplevelser. Hela veckan har jag som ende utlänning fått ett fantastiskt mottagande av både organisatörerna och medtävlarna med familjer som hela tiden känt igen mig och kommit fram och pratat. Det har säkert hjälpt till att jag kan någorlunda hygglig italienska.

I Italien finns det flera liknande etapplopp. Bl a finns ett på Sardinien i September med bas i Alghero dit Fritidsresor flyger (mer info om La Sardegna a Tappe finns på www.terramia.com). Jag tror att det skulle finnas underlag för några flerdagars etapplopp även i Sverige (O-ringen för orienterare är väl det bästa exemplet vi har och danskarna har ju ett lopp på Bornholm). Till exempel skulle det kunna förläggas till en vecka under juli månad i någon turistort med sol och bad och med etapper på intressanta ställen i trakten. Hela familjer skulle då kunna semestra där den veckan, delar av familjen springer medan övriga har en skön semester.