Har man sprungit många långlopp, känns ett maratonlopp förr eller senare inte längre som den stora utmaningen. Om man då söker nya kickar, men ändå inte är redo för ultraloppen - dels tycker man att 42km faktisk är långt, dels vill man känna på annan löpning än maratonlöpningens monotona malande – så finns det faktiskt andra förlustelser.

Löpartävlingen har fyra sträckor med olika svårighetsgrad. Tävlingen går då Cypern har ordinär svensk sommarvärme (15 – 25grader). Löpningen arrangerades 2006 30 november – 3 december och det kändes aningen lyxigt att smita från adventsstöket, till ön där grekisk kultur måleriskt blandas med orientaliska influenser.
På första tävlingsdagen, bara två timmar före start, träffade vi även Ola Spinnars. Han har tidigare deltagit i Dunder Dygnet i Gällivare, men då tävlingen inte kunde genomfördes 2006, såg han sig nödgat att se sig om efter någon annan tuff utmaning.

På Cypern finner man arkeologiska fyndigheter och utgrävningar i stor mängd.
Loppen, ett varje dag, tilldrar sig på öns vackra västkust i nejderna runt Paphos, som förr i tiden var huvudstad. Den här årstiden är det lågsäsong; men vädret var mycket behagligt, när vi var där och det var inte ovanligt att se folk bada i både hav och pool. Vattentemperaturen torde ha legat runt 20 grader, vilket jag i och för sig aldrig skulle komma på att utsätta min kropp för. Ön har tidigare varit koloniserad av England, vilket märks i turistströmmen.

Hotellmaten är till stor del anpassad för brittiska matsmältningsorgan. Jelly-O finns i gängse färger; men det bjuds även på omfångsrika salladsbord. Efter att fyra veckor tidigare ha sovit i centrala Aten med öronproppar djupt intryckta i öronen, förnams den cypriotiska natten stilla som en dag på fjället. Ön är betydligt grönare och vackrare än man är van vid på dessa nejder.
Öster om Paphos vid en klippa i havet sägs Afrodites ha stigit ur havets skum. Strax norr om samhället ligger nationalparken, Akamas, med orörda busksnår, skogar och berg. Arkamas västra strand, i trakten av Lara-halvön, intas i juni/juli av havande havssköldpaddor; 6-8 veckor senare kläcks äggen och de små krabaterna ålar sig från skalen och lösgör sig ur sanden och kravlar målfixerade mot havet. Det lär vara en fantastisk upplevelse att följa detta naturens drama.

Tävlingens första dag inleddes klockan ett på eftermiddagen med en infoträff. Vi hade alla, med en viss häpnad, förlänats en visselpipa i samband med nummerlappsutdelningen. Mike Gratton, en f.d. maratonlöpare med personbästa på 2.09 (det är respekt, det), klarlagda att vi förväntades bära visselpipan under andra och tredje etappen, så att vi med den kunde påkalla följebilens eller ambulansens uppmärksamhet, om/när vi skadade låg vid sidan av leden, eftersom den gropiga banan mestadels kantades av stup och djupa raviner.

Efter dessa uppbyggliga förhandsvarningar kändes faktisk inte första etappen särskild riskabel: 6km ”Trial Run”, en typ av förföljelselopp, där löparna startade med 15 sekunders mellanrum i nummerordning.
Alldenstund jag hade fått nr. 103 (av 105) och därtill fick en snygg, mycket vältränad, inhemsk adonis strax efter mig samt att sisten ut var tävlingens snabbaste kvinnliga löpare, fann jag mig efter cirka 500 meter i ensamt majestät, tryggt eskorterad av följebil och ambulans. Sånt är smäller man får ta; och det är inte varje dag sjukvården är så lätt att komma i kontakt med. Tack och lov hann jag upp en löparkollega halvvägs och slapp därmed uppleva alla löpares stora fasa: Jumbo under målskynket. Kvällen anslogs åt gemenskapen – allmänt pastaparty, som i själva verket var buffé på temat: Ät så du spricker.

Med Dag 1 i minne, var det ingen som ängslades Dag 2. Det skulle visa sig vara tämligen naivt. Som de flesta deltagarna hade jag antecknat mig för gemensam busstransport till starten vid Lara, sköldpaddornas BB. Här fick jag äran, att före start förfärdiga en fläta på den slutliga vinnaren i damklassen, eftersom hennes make inte var lika erfaren i tekniken, mångfaldig mamma till flärdfulla döttrar som jag är. Det är sådana tillfällen som bidrar till att skapa den angenäma och karakteristiska gruppkänslan, som är så typisk för likadana flerdagarslopp. Alla hejar, peppar och bryr sig om, utan att för den delen ge vika för den individuella vinnarinstinkten. De första 3km gick på en, något stenig, grusväg längs stranden. Därefter svängde vi in på en mindre väg, knappt värd namnet, och genast började klättringen upp mot bergen och nu fick man förnimma utmaningen (challenge). De följande 8km stegrade sig från havsnivå till 600m över havet (75m stigning/km), vilket i praktiken visade sig vara ätter värre, eftersom banan följer bergryggens kanter, och stundtals faktisk går utför. De allra flesta tillämpade metoden att gå i de värsta backarna och springa där det i övrigt var möjligt. Först var luften tämligen hett och svetten skummade oss alla likt frustande ardennerhästar. Den rann ymnig ner i ögonen och sved rejält, men i takt med den stigande altituden, sjönk temperaturen till mer trivsamma löpargrader. Nära bergstoppen väntade det kärkomna målskynket. Bussen körde oss sedan tillbaka till vårt utgångsläge: Coral Beach Hotell. På vägen ner for vi igenom pittoreska, grekiska byar, där krumma, svarta gummor satt och virkade och ålderstigna, grekiska gentlemän i traditionella, pösiga byxor roterade sina rosenband. En oerhört vacker resa genom det storslagna landskapet; bara bussresorna till och från etapperna gjorde löpningen värt besväret.

Dag 3, en halvmara inleddes med en längre busstur över bergen till Agios Minas, en liten by 200m över havet. Starten gick mitt i byn framför den lilla stenkyrkan på torget. Där fick vi sällskap av tomten med släde dragen av ett hundspann formgivet i trendig plast och med blänkande lyktor i bästa nyamerikansk stil mitt mellan palmer och kaktusar. Efter gårdagens prövning verkade 300m stigning på 11km som en bagatell! Taktiken var klar: Skonsam löpning/gång uppför för att spara krutet till nerförslöpningen. Aldrig kommer jag någonsin att ha så bra negativ splits: Första halvan på 1.15 och sista på 47 minuter och då gick de sista 3km ändå slätt längs stranden. Men både uppförs- och nerförslöpningen kostade energi! Dels tog det på baksidan av benen uppför, nu mer än i går, dels formligen krossade det muskelfibrerna på framsidan av låren, när vi sprang nerför bergen. Branten orsakade även en del blodspillan; åtskilliga stöp på den gropiga och steniga banan. Själv klarade jag mig med blotta förskräckelsen, då jag vid ett tillfälle i full fart skejtade på små rullsten, som slirade under mina skor. Samtidigt som jag flaxande började återfå herravälde över min våldsamma framfart, såg jag i ögonvrån en stor sten, modell gråsugga, som verkade komma farande rakt mot mig. På något, för mig svårförklarligt vis, lyckades jag, parallellt med min föga eleganta balansmanöver, göra ett kråkhopp över stenen och hamna på fötterna igen.

När tre kilometer återstod planande stigen ut och vi sprang nu den sista tunga biten längs stranden. Efter att ha fått massor av potens från gravitationenskraften, fick vi nu släpa oss sista biten för egen kraft - den lilla som fanns alltjämt kvar. Här irriterade en av följebilarna mig genom att flera gånger köra om och in framför mig, vilket vispade upp en massa damm i mina hårt arbetande lungor. Chauffören kom efteråt fram och ursäktade sig. Orsaken var att en av deltagarna hade fått hjärtarytmier på slutet och behövde komma under snabb läkarvård. Ja, nog var det tufft! Men desto jobbigare lopp, desto skönare att komma till slutpunkten, inte minst tack vare en driftig cypriot, som till allas belåtenhet (även sin egen) hade kört ut sin ambulerande glassbil till oss i ödemarken.

Dag 4 var det dags för stadsloppet. Starten gick nere i hamnen vid den gamla borgen från1100-talet. Redan kl. 8 på morgonen fick vi starta, för att inte störa biltrafiken mer än nödvändigt. Nu fick vi även tävla mot andra löpare, som enbart sprang denna sträcka - 10km. Den värsta träningsvärken efter gårdagen hade inte etablerat sig ännu. Den visar sig oftast först efter ca. 36 timmer och tack vare den anatomiska teknikaliteten, lyckades vi även springa denna sträcka med stil; men sen var det definitivt slut med hjältedåden. Resten av dagen ägnades åt soldyrkan och kosmetisk kroppsrekonstruktion, för att på kvällen kunna prestera sitt bästa på efterföljande galamiddag och prisutdelning.

Deltagarna i Cyprus International 4-day Challenge var till övervägande del från England, i likhet med Cyperns övriga turister. Tävlingens bästa löpare i både herr- och damklass var britter. Vinnare i samtliga etapper var för herrarnas del Cristopher Bradfield på sammanlagda tiden 3.01.39. Megan Mowbary var på Cypern enbart i semestersyfte och hade efteranmält sig på plats.
Hon vann de tre första etapperna; men var sedan tvungen att rätta sig efter den förköpta billjetten till flygplanet hem och kunde därför inte vara med sista dagen. Hennes sammanlagda tid så långt var då 3.05.12.
I stället klev Christine Costiff (30:a) fram och knep hela damtävlingen på sammanlagda tiden 3.38.50 (Christine hade efter tre sträckor 3.15.52). Hon tävlade i K 45 och slog därmed ett flertal yngre kandidater. Bästa svensk blev Ola Spinnars (33:a), som hade 4.02.29 och blev med det 2:a i M50. Thomas Enström (61:a) fick sluttiden 4.33.47 och fjärde man i M55. Undertecknad fick sluttiden: 4.48.20 (73:a), och förärades för det en präktig statyett för kategorin K55, mest tack vara att jag var enda deltagare i min klass.

Till mitt försvar kan jag framhålla att jag även vann min åldersklass på sista etappen, som ju var en tävling i sig med nytillkomna löpare. Och där var jag inte ensam.

Nittiosju löpare fullföljde alla fyra etapper och som mest tog det 5.59.23 på alla fyra sträckor. Prisbordet var verkligen överdådigt och eftersom samtliga åldersklasser fick priser, var det många som gick nöjda hem från festen. Som kronan på verket fick jag den vackra adonisen som sprang om mig på första sträckan till bords. Kvällen till ära var han festklädd och snygg som en grekisk halvgud och nu höll han sig bredvid mig i stället att lämna mig på efterkälken.