Rumänien har fortsatt att föra oss på villovägar. Men vilka vägar! Vi har blandat torkade traktorspår ute på åkrar med lergropsvägar högt uppe på gröna beteskullar som för tankarna till svenska fäbodar. Det är smått otroligt att vissa av vägarna vi passerat på är utritade på vägatlasen. Ett fyrhjulsdrivet fordon skulle ha problem men en terränggående babyjogger klarar allt!

Efter att ha lämnat de blåsiga slätterna i söder kom vi till det kulligare norra Rumänien. Byarna har avlöst varandra, knappt är vi ute ur den ena innan nästa börjar. Rumänien känns ofta som ett land av stor mix - häst och vagn är ett vanligt transportmedel. På vagnen sitter kvinnor i hucklen, med hackan från arbetet på åkern i högsta hugg samtidigt som de pratar i mobil. På marknader säljs seldon, griskultingar inknutna i vita platssäckar, och utsäde i stora kvantiteter som unga killar på vespor kör hem till parabolförsedda hus.

Rumänien verkar, enligt de som bor här och även det vi själva har upplevt, vara landet utan vår. Från att ha varit lite kyligt och extremt blåsigt slog värmen till från den ena dagen till den andra och har sen stannat.
Temperaturen har dag efter dag stigit till över 35 grader och himlen är nästan helt molnfri. Varje kväll under resan fyller vi botten på ett dricksglas med koksalt och löser upp det i vatten. Sen sveper vi det. Det har räddat oss från saltbrist. En annan rutin är att äta extra magnesium och omega 3. Och att ta av sig strumpor och skor så snart vi pausar, för att låta fukt torka.

Carinas fot är mycket bättre och snart är det dags att trappa upp löpningen igen. Bianca kommer vi behålla tills vi ser att allting fungerar. Förmodligen blir det hela vägen genom Ukraina.

Nu har vi gjort drygt 125 mil, varav cirka 71 i Rumänien, drygt 10 mer än planerat. Men det har det varit värt! En behaglig ro har lägrat sig i sinnet. Att bara röra sig framåt, endast behöva tänka på vad vi ska äta och var vi ska sova är otroligt avslappnande. Livet känns komplett när vi är mätta, rena och har någonstans att sova.

Det är med lite vemod vi lämnar Rumänien, vi har båda fallit för det här vackra landet med de vänliga människorna. Folket vi mött här har varit mycket nyfikna på oss och kommer själva ofta fram till oss och pratar. Vi förväntade oss att se stor fattigdom, ha svårt att hitta mat och behöva vara rädda för att få våra saker stulna. Visst ser vi många som sliter och inte har så mycket, men inte i den utsträckning vi trott. Rädda har vi aldrig varit. Det känns väldigt tryggt här.

Nu väntar Ukraina, det land som känns mest okänt för oss. Det ska bli spännande att se hur det är där!