För länge sedan var det en kinesisk prins som sökte efter en rosa pärla på bergets topp som vaktades av en drake. Efter en fruktansvärd kamp dödade han draken och tog pärlan. Därefter gifte han sig med en kvinna från trakten men övergav henne senare för att återvända till Kina. Den förkrossade hustrun gav sig då upp på berget där hon förvandlades till sten. Så fick berget namnet Kinabalu - Kinas änka.
Det mäktiga Mount Kinabalu ruvar på många historier. En del är dikt och förbannad lögn, medan andra är dagars sanning.
Redan nere från Kota Kinabalu, huvudstaden i Sabah på norra Borneo, anar man den taggiga toppkammen i himmelsk siluett. Den klibbiga värmen slår emot mig när jag går ut ur den luftkonditionerade flygplatsbyggnaden. Först då inser jag att jag är framme. Flygresan på 20 timmar Stockholm-London-Kuala Lumpur-Borneo har tagit mig till tropikerna.
För 150 år sedan stod Hugh Low, en brittisk officer och blickade på samma sätt mot berget. Det tog honom 15 dagar att ta sig från Kota Kinabalu och upp på toppen.
- Tar inte mer än två timmar att ta sig dit, säger Sofus som, under några dagar är vår guide, chaufför och påhejare.
- Och för er inte mer än två-tre timmar till för att bestiga toppen. På planet har jag i en guidebok läst att en normal bestigning av Mount Kinabalu tar två dagar men Sofus berättar en annan version. Om hur den nepalske gurkha-soldaten Kusang Gurang 1991 sprang upp och ner på 2 timmar och 41 minuter.
Sofus slänger minibussen mellan filerna, tutar, pratar med mig, hejar på en kompis, och ringer i mobiltelefonen.
- M o b i l t e l e f o n e n !
Jag inser att allt har hänt sedan Hugh Low med machete högg sig fram genom djungeln. Här byggs nu hotell och semesteranläggningar, köpcentra och golfbanor. Innan vi lämnat staden har vi kört förbi både McDonalds och PizzaHut.
Borneo är en ö i förvandling. I söder svedjebränner indonesierna sin regnskog. Små bönder betalas av stora företag för att röja. Det var när elden spred sig okontrollerat som världen i september fick höra talas om katastrofen. Svedjebränderna på Java och Borneo bäddade in stora delar av Indonesien och Malaysia i en livsfarlig rök.
På mellersta Borneo projekterar Malyasia en av världens största kraftverksdammar. Projektet tar en femtedel av Malaysias statsbudget under fem år, och både Greenpeace och FNs naturvårdande organ har kritiserat skövlingen av naturen. Men Malaysia är ett land på frammarsch. I detta framtidsbyggande är det viktigt med monument. I huvudstaden Kuala Lumpur finns världens högsta byggnad och en jättelik satsning görs nu för att göra staden till ett digitalt centra för sydostasien.
Idrotten är en viktig del i den nya identiteten. Det ligger mycket prestige i att nästa år få arrangera de brittiska samväldesspelen. Malaysia var fram till 1963 en del av det brittiska imperiet. Till skillnad från andra kolonier där frigörelserna kunde vara våldsamma så skedde den i Malaysia lugnt. Landet där muslimer, kristna, sikher och buddister lever sida vid sida har lärt sig att anpassa sig till kulturer.
Efter någon halvtimme har vi kommit ut ur bebyggelsen. Den asfalterade vägen slingrar sig upp mot berget. Ett häftigt regn vräker ner, vindrutetorkarna slår ljudligt fram och tillbaka och rutorna i minibussen immar igen.
Jag är ende svensk i minibussen där samtalsämnet nu har glidit över till löpning. Efter ett tag inser jag att jag har hamnat i sällskap med det brittiska landslaget. Att den femte killen inte har blå-vit-röd utan grön-vit overall beror på att han representerar Irland.
- Äntligen en svensk. Vi har verkligen saknat er i världscupen, säger skotten Mark Rigby och berättar om världsserien i bergslöpning.
- De flesta tävlingarna avgörs i alperna men vi har tävlingar i Skottland och i England också. Det är lite olika skolor om vad bergslöpning är för någonting. Österrikare, fransmän och tyskar tävlar helst bara upp till toppen och tar sedan liften ner, men både vi och italienarna springer gärna både upp och ner.
Under de två timmarna i minibussen hinner jag alltså lära mig både om Borneo och om bergslöpning. Det finns ett internationellt bergslöparförbund som lyder under Internationella friidrottsförbundet. Något officiellt VM finns inte än, Världscupen är den finaste tävlingen att vinna.
1997 avgjordes den i Tjeckien, nästa år avgörs den på den franska ön Reunion i Indiska oceanien och 1999 här på Mount Kinabalus sluttningar.
- Men det blir inte den sträckan som ni ska springa, säger Sofus och flinar. Den är för tuff. Sofus väljer att titta på mig. Han har redan insett att jag är en katt bland hermeliner. Jag skulle naturligtvis ha nickat medgivande och mumlat någonting om att jag är glad om jag överlever, men jag spänner upp mitt turistflin och säger:
- Äh visa oss berget nu!
- Ja, vi vill se berget ropar britterna och irländaren.

Vi checkar in vid nationalparkens kontor. Sedan mitten av 60-talet har här varit en nationalpark som skyddar denna unika djungel.
Vi är på 1500 meters höjd nu, och molnen ligger bara några hundra meter över våra huvuden. Vi ser inte skymten av någon topp, men Sofus har tagit mig på orden:
- Okej, ni får en timme på er. Jag skjutsar er upp till stigen, men ni måste hålla tiden för sedan blir det mörkt, och då kan det vara farligt att vara på berget.
Det spritter i benen i britterna som verkar ha åkt omklädda hela vägen från Heathrow. Snart står vi vid Timpochon Gate på nivån 1890 meter över havet. Till toppen Lows peak är det härifrån 8,7 kilometer.
Irländaren Francis Cosgrave väntar inte en sekund och britterna hänger på uppför stigen. Jag försöker följa efter och tar rygg på Angela Mudge som var elva i Världscupen senast. Det håller i 500 meter tills Angela frågar:
- Are you feeling allright?
- Öhh, fortsätt du stönar jag, stannar och stödjer mig på knäna.
Blodsmak i munnen. Hjärtat dunkar i bröstkorgen. Chippar efter andan.
Jag stirrar ner i den tegelröda stigen och inser att jorden och leran inte är som hemma. Och vilket liv det är. kvack, pip, iiiihhh, kvack, pip, iiiihhh. Och det luktar som att sätta näsan i en påse med blomjord.
- Åh, djungeln tänker jag - men inte mer. Sedan börjar jag jogga uppåt igen. Stigen är så brant att ens jogga är svårt, och då och då kommer partier av branta trappor med steg som är gjorda av trädgrenar. Grönskan väller över stigen och snart passerar jag några vattenfall, men är klok nog att låta bli att dricka av vattnet. När jag efter en halvtimme har lyckats ta mig 2.5 kilometer vänder jag för att hålla tiden. Vägen ner är snudd på lika jobbig. Det tar tid att få in tekniken nerför de slippriga trappstegen och när jag står vid minibussen igen skakar låren av den ovana ansträngningen.
Irländaren kommer också tillbaka.
Men var är britterna?
Mörkret sänker sig och jag tror att Sofus är orolig men han berättar ändå om hur ett gäng brittiska elitsoldater 1994 trotsade förbudet att gå en annan väg nerför berget. De ville gå utanför turiststråket och sökte sin egen väg nerför berget. Efter en veckas frånvaro rapporterades de saknade. Efter ytterligare några dagar lyckades fem slitna soldater nå en liten by på andra sidan berget och de övriga räddades sedan med helikopter halvt döende av törst och utmattning nere i den ogenomträngliga djungeln.

Nationalparken kring Mount Kinabalu har 20000 besökare varje år. De flesta av dem kommer för att bestiga berget. Men här är också ett eldorado för biologer, geologer och fågelskådare. Naturen i det 750 kvadratkilometer stora naturskyddade området är vild och svårforcerad, till stora delar också outforskad. Skogarna runt berget anses ha den rikaste floran i hela världen. Man har bland annat funnit 1000 arter av orkidéer från världens minsta till världens största. Här finns också köttätande växter. De största arterna kan innehålla flera liter vätska som löser upp djuren. Den mest imponerande blomman är dock rafflesian, världens största, som med sina röda kronblad kan nå en meter i diameter.
Även djurlivet är extremt rikt. Mer än hundra olika däggdjur håller till i skogen, men de är svåra att upptäcka. Här finns "skogens man", den skygga orangutangen och många andra apor, fjärilar och mer än 200 fågelarter.
- Och så har du ett 100-tal ormar. Störst är Kungskobran - den kan bli mer än fem meter, säger Daniel Mandell, en amerikan som lett expeditioner kors och tvärs genom Borneos djungler i två år men som de senaste månaderna har bott i parken och tränat för Climbathon. Mörkret har sänkt sig kring berget men nattskiftet har tagit över i djungeln och fortsätter att kväka-pipa-kvittra i ett enda gytter.
Mandell berättar så målande om djungelns faror att britterna Ian Holmes och Mark Rigby under tävlingen inte vågade passera när de kom till ett ställe där något stod och spottade och fräste. Österrikaren Helmut Schmuck som inte var med när Mandell berättade om djungelns faror, sprang om de vettskrämda britterna som senare litet generade fick förklara att de trodde att de fått för sig att den trasiga vattenledningen varit något odjur av något slag.
Första natten i en djungel är magisk, och vi lyssnar gärna på Mandell. Efter ett tag börjar vi fråga om berget, och sedan om loppet. Är det lika brant hela vägen? Vågar man dricka i vätskekontrollerna? Hur bra är malaysierna?
Mandell blandar fakta med vilda historier och när han börjar berätta om de tre senaste årens mästare Guianus Salagan vet jag inte om han fabulerar. Han berättar att Salagan kom till parken för tre veckors sedan och att han sprungit upp till toppen och ner varje morgon klockan sju i tre veckors tid.

I några dagar stångas vi utländska löpare med backarna och stigarna för att förbereda oss för kraftprovet. Där finns australier, koreaner, japaner, indonesier, amerikaner, italienare, ukrainare och österrikare. Jag kommer inte någon dag ens halvvägs upp innan jag vänder, och ingen annan springer heller hela vägen. Kanske är det taktik för att spara krafter, men efter att ha varit på stigen är vi eniga om att det går att tjäna sekunder och minuter om man känner till banans svåra passager, om man tar rätt väg uppför en brant, om man hittar raka löplinjer ner.
Vi utlänningar bor tillsammans i några stugor bredvid varandra. I mitt rum finns det två våningssängar, som jag delar med guiden Mandell och Lyndon Eleffsen från Vail i Colorado i USA. Lyndon är ordförande i USAs bergslöparförbund och han springer numera bara på berg. Antingen upp och ner, eller gärna maraton. Bara det är på hög höjd, som loppet på mer än 4000 meters höjd i Himalya.
De flesta löparna känner varandra från Världscuptävlingarna i bergslöpning och alla vet egentligen vem som ska slå vem, att österrikarna kommer vara starkast uppför men att britterna och italienarna är snabba nerför, men ingen vet något om malaysierna. Under förevändning att jag är journalist blir jag nerknuffad till baracken där mästaren Salagan bor för att ta reda om det verkligen är sant att han har sprungit upp och ner för berget varje dag i tre veckor.
- Knock, knock , knackar jag på dörren.
En treårig flicka öppnar dörren säger någonting och skrattar.
Sedan kommer en kvinna som måste vara barnets mamma. Hon säger någonting och skrattar.
- Eh, I want to meet the champion, mr Salagan säger jag.
Ett huvud med kinesiskt utseende sticker fram. Han skrattar inte utan lyssnar på mina förevändningar att träffa bergens konung.
- Visst kom in, jag är precis klar med min intervju, säger Bon Jong på klanderfri engelska. Jong visar sig vara reporter på den dagliga engelskspråkiga tidningen Borneo Times. Från soffan reser sig en vältränad kille i 30-års åldern, säger någonting och skrattar.
- Jag kan tolka säger Bon Jong.
Och när jag efter en timme hos den skrattande mästaren kommer tillbaka upp till utlänningarnas hus kan jag bara bekräfta myten. Salagan har sprungit upp och ner varje dag de senaste veckorna, och han äter samma sak till frukost, lunch och middag. Ris, grönsaker och kyckling.
- Det finns ju inget annat att välja på, konstaterar någon kallt.
Vad som är nytt om mästaren är att han i vanliga fall bor nere i Kota Kinabalu och jobbar för någon förvaltning. Han hinner därför inte träna mer än en mil om dagen, och även om han säger sig ha sprungit halvmaran på 1.07 så hävdar han att han inte tränar längre sträckor annat än inför Climbathon.

Ursprunget till tävlingen var en tragisk händelse 1968 då en guide förolyckades på berget. För att kunna klara snabba insatser och garantera säkerheten för alla besökare instiftades tävlingen som till en början var tänkt bara för guider, bärare och andra som arbetade i parken. Ganska snabbt blev det publicitet kring det udda loppet och turistnäringen insåg PR-värdet i loppet. I år var det elfte gången som Climbathon ordnades. Till årets tävling lockade man med en sammanlagd prissumma på 35000 dollar! Utländska deltagare erbjuds en specialrabatt för loppet. Från Sverige kostade i år en biljett med huvudsponsorn Malaysia Airlines lite drygt 6000 kr för deltagare i tävlingen.
Damklassen avgjordes lördagen 4 oktober och herrklassen dagen efter. Tjejerna sprang i år inte hela vägen upp till toppen. Beslutet togs sedan man inte lyckats prestera lika mycket prispengar som i herrklassen. Att därför låta damklassen vända vid den sista övernattningsstugan är också en sorts demokrati.
Tvåan Louise Fairfax, Australien, och trean Angela Mudge var efteråt lite besvikna över att ha åkt så långt och inte fått springa upp på toppen. Fairfax och Mudge som tillhör världseliten i bergslöpning hade dock inte så mycket att säga till om den här tävlingsdagen. Först i mål var nämligen Kuilin bte Gongot från en av de närmaste byarna.
- Jag visste inte att det fanns en tävling förrän min kusin frågade om jag ville vara med i år, förklarade Kuilin bte Gongot enligt tolken efteråt.
Tillsammans med kusinen hade hon dock tränat två gånger på banan. Annars idrottar hon inte men arbetar med att plantera risplantor och tappa gummi ur gummiträden på familjens terrassodllingar. Ett hårt arbete som gav en oväntad skörd den här lördagen - 2500 dollar i prispengar motsvarar ungefär två årslöner för den 30-åriga knappt 1.50 långa Gongot, eller Danny som hon kallas av kompisarna.

Förstå att vi utländska löpare kvällen innan loppet var rätt nervösa. Kanske handlade det inte här om det vanliga. Om att den bäst förberedda löparen vinner. De otaliga myterna kring berget kanske hade en sanningsbakgrund.
Jag tycker fortfarande att det är ofattbart att den lilla malajsiskan kunde springa ifrån världselitlöpare. Och på kvällen efter tjejernas lopp var hon naturligtvis det stora samtalsämnet. Vi hade en teori om konstant bloddoping, en annan att det måste vara den ultimata backträningen att gå upp och ner för sluttningar med en tung kort på ryggen. När Sofus tittade in för att önska lycka till i loppet krävde vi ett svar.
- Vad var tjejens hemlighet?
Sofus tittade på oss och sade:
- Kycklingar, sju vita kycklingar. Offrar man sju vita kycklingar så kan man blidka bergets demoner.
Det var Sofus sätt att förklara de malaysiska löparnas framgångar tidigare år och Kuilin bte Gongots seger på lördagen.
När Sofus gått hade vi ännu mer att fundera över.
- Man måste bli vän med berget, förklarade Lyndon som snappat buddism när han sprang i Himalaya.
- Det är bara ett berg, sade någon av britterna.
Klockan sju på söndagsmorgonen går änligen startskottet. Efter intervjun med Salagan har jag kopierat hans ritual och ätit en risfrukost och druckit te. Över 200 löpare ger sig uppför den asfalterade backen på vägen upp mot Timpochon gate där själva stigen upp till toppen börjar. Någon ramlar i kubbningen för att skaffa sig en position innan man kommer in på den trånga stigen. Förvånad konstaterar jag att jag befinner mig någonstans mitt i fältet när jag kommer in på stigen. Jag som knappt orkade jogga här för några dagar sedan, springer nu fullständigt komfortabelt de första kilometerna. Trapporna är branta, men jag plockar hela tiden placeringar. Jag som tvekat om min förmåga att klara loppet har plötlsligt självförtroendet tillbaka.
Jag gör varje kilometer på under tio minuter och är säker på att det inte kommer att vara några problem att klara de drygt nio kilometerna upp till toppen inom tidsgränsen 2.30. Jag har till och med gott om tid, stannar och beundrar ett vattenfall, frågar killarna i vätskekontrollerna om vem som leder, vänder mig om för att se utsikten när djungeln börjar glesna.
Som en sann turist har jag med mig kameran och stannar för att fånga ögonblick. Jag känner mig stark.
Allt går lätt och jag tror att jag är vän med berget.
Fortfarande kan jag se mig själv springa där med leendet på läpparna, men jag kan inte förstå när det började gå snett och när tiden försvann.
Vid Laban rata på 3353 meters höjd där bestigarna brukar övernatta för att samla krafter hade jag en timme på mig för att ta de sista två kilometerna. Enligt mina beräkningar tog det en och en halv. För två kilometer. Jag förstår det fortfarande inte. Visst var det brant, men Mount Kinabalus jämna granithällar gav bra grepp. Och när det behövdes fanns det rep att klänga i. Jag kommer ihåg att jag går och vilar om vartannat. Att pulsen slår 180 i bröstet. Då kommer britten Ian Holmes störtande nerför berget, och sedan österrikaren och en britt till, och en britt till...
Och Ian tjurrusar nerför i en sådan fart att han är i mål innan jag är uppe på toppen. För jag tar mig upp. Först stödjer jag mig på knäna, sedan kryper jag och till sist använder jag hörntänderna för att ta mig upp.
När jag står där på toppen skingrar sig regnmolnen som bäddat in berget helt plötsligt, och jag står och blickar ut över Borneo, ser moln, regnskog och hav under mig.
- Du är nummer 89, säger kontrollanten...
- Ehh, va, ja just det, kan du ta en bild, svarar jag som håller på att kvickna till.

Det har tagit drygt tre timmar upp. För lång tid. Jag balanserar nerför bergsryggen från toppen men det är så brant att det inte går att springa eller skynda på. Och det är först när jag kommer ner till Laban Rata som jag kan börja springa ordentligt. Efter några kilometer har jag fått modet och tekniken att kunna springa i trapporna och trots att jag varit ute längre än jag någonsin sprungit har jag roligt.
Nere vid målet i parken är det redan tomt när jag kommer. Inte många är efter mig i mål, hälften av löparna har brutit, men britterna har blivit etta, tvåa och trea. Den legendariske Salagan bara fyra.
Jag är två timmar efter dem i mål, men de dunkar mig i ryggen.
- Torbjem, you are the first swedish runner!
Efter prisutdelning och bankett klämmer vi in oss i minibussen med alla britternas priser och bucklor. Sofus är eld och lågor över deras löpning och lovar dem en helkväll nere i Kota Kinabalu, men jag ska köras direkt till flygplatsen.
Vi stojar och berättar olika versioner av loppet. Mark Roberts berättar att han sett en halvmeter lång råtta nära toppen, men ingen tror honom. Jag försöker förklara att tiden bara försvann för mig, att bara berget visste vad som hänt under mina timmar där uppe. Ingen tror mig heller.
Mark Rigby berättar om det spottande och fräsande som österrikaren sade bara var en trasig vattenledning.
- Vi trodde det var en orm, eller ett vilddjur av något slag.
Sofus som sitter ensam där framme och kör vänder sig om för första gången på länge:
- Det var kanske draken. Ni hade kanske bara tur.
- Stanna vid McDonalds, säger jag.