OS och VM-guldmedaljören i längdskidor, Johan Olsson, i podcasten Spring Snyggt om sin maratonsatsning: ”Jag gillar att bli manisk i min träning"

”Jag gillar att bli manisk i min träning och sätta upp ett långsiktigt mål att jobba efter. Detta älskar jag med en maratonsatsning - att få vara manisk, träna mycket och helt och hållet låta målet styra mitt tillvägagångssätt.” I veckans avsnitt av podcasten Spring Snyggt berättar Johan Olsson om sin maratonsatsning.

För några månader sedan berättade du att du ska springa maraton 2020. Hur har satsningen gått?

Jag hade ju en fundering och en målsättning att springa maraton och få in löpträningen för det under året. Men 2020 har ju varit belastat av Corona. Jag kom fram till att jag allra helst vill springa ett maraton där det är andra deltagare med och jag kan löpa som vanligt. Så jag beslutade mig för att skjuta på debuten till 2021 för att få uppleva maraton som jag hade tänkt det. 

Målsättningen för dig var att löpa under 2.30. Hann du sätta igång din maratonsatsning, göra specifik träning som gav någon indikation? 

Ja precis! Målet var och förblir under 2.30. Jag är ju lätt manisk med min träning. Jag gillar att bli manisk i min träning och sätta upp ett långsiktigt mål att jobba efter. Detta älskar jag med en maratonsatsning - det tillåter mig att få vara manisk, träna mycket och helt och hållet låta målet styra mitt tillvägagångssätt. Men jag insåg, när jag väl att blivit manisk i löpningen, att den är mer komplicerad än vad jag trott. Jag har under 2020 haft lite problem med ländryggen, vilket säkerligen beror på att min kropp är inne i en avreglering efter elitkarriären på skidor. Och min egen analys är också att bålmuskulaturen kanske inte hänger med i löpningen än. 

Detta är intressant, i förra veckans avsnitt av podcasten Spring Snyggt sågades för mycket bålträning. Men för dig kanske det är så att du kommer in i löpningen med en stor överkapacitet från skidorna, att du har en överkapacitet i lungfunktion men inte har de specifika löpmusklerna?

Det skulle jag säga är en bra diagnos! Jag har en överkapacitet rent syreupptagningsmässigt vilket gör att jag kan springa snabbare och mer än vad jag egentligen kanske klarar av att hantera. Jag har ju egentligen inte sprungit sådär jättemycket under elittiden. Men i och med att skidorna gjort mig så stark så är jag egentligen bättre än vad kroppen kanske klarar rent löpmässigt. Men här spelar den maniska biten också en roll, jag kan bli sådär att jag går in i att bygga upp mig själv totalt inför uppgiften. Vad är det som krävs för att jag ska kunna få ut mitt V02-max? Min plan nu är nog faktiskt att springa två stycken maror under 2021, just för att ge mig själv tiden att bygga upp mig själv för ett snabbare försök till hösten nästa år. Även fast vinterlöpning är skönt så är ju det jag ser fram emot mest på vintern fortfarande att få vara ute i spåret. Att åka skidor hela vintern är inte så produktivt för att springa ett snabbt maraton i juni, så då är det höstmaror som gäller. Så jag tänker att jag tar en tidig vårmara för att knäcka koden och sedan försöka klara mitt mål på höstmaran.

Hur väljer du fart på en träningsmara? Om du strävar efter 2.30 på höstmaran vad väljer du då för ambitionsnivå på den första maran?

Jag tror inte man väljer någon fart eller har en specifik ambitionsnivå på debutmaran, så klart om jag går in och gör 2.48 på den första maran, då ligger jag ju ganska risigt till inför hösten. Tanken är nog mest att jag ska springa så bra jag kan då och lära mig hur kroppen mår under olika delar av distansen. Jag tror att loppen är den bästa träningen för att förstå vad uppgiften går ut på. Gör jag en mara i maj eller början av juni då har jag ju minst några månader på mig att specialträna på de moment som jag märker är svagheter. 

I veckans avsnitt av podcasten Spring Snyggt avhandlas det här med att göra sin maratondebut. Att man ibland förstorar upp det. Resonerade du likadant under skidkarriären, går det att likna med debuten på fem-milen till exempel? 

Ja så är det verkligen. Så har det varit på alla kliv i distans man tagit under karriären. Jag minns när jag var 13 år och skulle ta klivit upp till 7,5 km från 5 km för första gången, hur stort det var. Första fem-milen, jag minns hur jag åt så hejdlöst mycket dagen innan att jag stod och rapade på startlinjen. Man har en sån överdriven respekt för uppgiften första gången man ska göra den och man lär sig efterhand vad man kan plocka bort och vad man ska fokusera med på. Att knäcka koden helt enkelt. Man är ju väldigt sällan en bra fem-milsåkare första gången man gör den, det handlar om att lära sig hur man ska förhålla sig till den innan lika mycket som under själva loppet. Det första Lidingölopp jag gjorde så hade jag bara några månader innan lagt ner elitsatsningen på skidor, då sprang jag väl på 1.49. Året efter hade jag tränat avsevärt mycket mindre men sprang ändå på 1.46, jag visste helt enkelt mer vart jag skulle rikta den träning jag gjorde. Erfarenhet är alltid viktig för att prestera.

Man skall alltså uppnå en typ av sund respektlöshet? 

Jag tror det, respektlösheten i att man känt att man klarat av det. Sen kan ju givetvis en debut innebära att man får ännu mera respekt om det går åt skogen.

Hur tror du att känslan på ditt första maraton kommer att vara? Kommer du känna igen känslan från fem-milen? Kommer du kunna dra nytta av den erfarenheten? 

Till viss del tror jag att jag kommer kunna dra nytta av den. Tiden i sig är ju väldigt jämförbar, i alla fall för eliten, det ligger runt två timmar i tidsåtgång. Men på en fem-mil tror jag att man ligger betydligt närmare sitt syreupptagningsmax än vad man gör på maraton. Man sprider ut ansträngningen mycket mera på skidor. Löpning blir mer lokalt vilket gör att du snarare blir muskulärt slut och benen går sönder. Trots att du har syreupptagning så klarar du inte det lokalt. En fem-mil, där ligger man nära sitt tak redan från början. Det är hårt direkt. I ett maraton måste man vara mycket smartare i upplägget. Hålla igen. Jag är van att tävla på ett visst sätt och kan dras med, detta tror jag är den största utmaningen för mig. 

Man går alltså ut i en helt galen fart på skidor? Vi har hört att man i Vasaloppet nästan har maxpuls direkt? 

Ja så är det! I en fem-mil är det enorm fart från början för att skaffa position. När jag har sprungit Lidingöloppet har jag blivit förvånad över vilken låg fart det är från början i jämförelse med skidtävlingar.

Vad fruktar du mest med maratonträningen? 

Skadorna. 

Men med de specifika passen då? Bävar du inte inför något? 

Nej, skulle inte säga det. Möjligtvis att känna att jag inte får tiden till att göra det.

Vad längtar du efter med maratonträningen? 

Att få träna efter ett mål, det är det härligaste. Att övervinna sin egen morgontrötthet, att springa innan frukost. Att köra löpband under vintern. Jag gillar ju att träna så jag ser emot allt.
 

Lyssna på hela intervjun i veckans avsnitt av podcasten Spring Snyggt.

Mer om Träning