Stort grattis Micke till bästa europé och klarad VM-kvaltid i Berlin Marathon. Kan du ta oss igenom ditt lopp?
– Tackar, det var väldigt bra förutsättningar med både banan och väder. Så det finns inte mycket att klaga på. Jag kände mig mycket stark upp till 25 kilometer och tänkte att vi 30 kilometer skulle jag köra som fan. Då trodde jag verkligen jag skulle slå svenskt rekord, men sen tog jag helt slut vid 30 kilometer. Klubban kom liksom och det gick fruktansvärt långsamt på slutet.

Var det energin som tog slut eller var det muskulärt?
– Jag vet inte riktigt vad det var. Jag har inte tänkt på det så djupt, och det är svårt att komma ihåg känslan. Men du vet ju själv att när det tar slut då är det tufft.

Jag vet att det kan vara tufft på slutet. Om man tittar på dina mellantider så öppnade du första 5 kilometer lite lugnare, på runt 15.40 och sen först därefter ökade du upp farten. Var det någon tanke bakom den öppningen?
– Det var lite att vi hade harar som gick för fort. Dom gick på 2.58 första kilometern och jag släppte och hade ändå 3 blankt. Då tänkte jag att det här blir för hårt. Så jag skippade hararna och kollade på en amerikan som skulle gå mot 2.10 så jag sprang med honom och hittade en bra rytm. Men sen passerade vi 5 kilometer på 15.40, så då insåg jag att det gått lite för långsamt och blev lite stressad så då gick jag ikapp hararna igen och hängde på dom.

Hur länge hade du hjälp av farthållarna?
– Upp till 28 kilometer, sedan blev det mer löpning själv.

Hur gick tankarna när, som du säger, klubban kom?
– Jag försökte bara koncentrar mig på att fortsätta och överleva på slutet. Hålla modet uppe, och trycka på och trycka på utan att kolla för mycket på klockan. Bara ta mig till mål liksom.

Hur är känslan efteråt, en riktigt bra tid och bästa europé?
– Jag var inställd på att jag skulle kunna utmana det svenska rekordet. Men det fanns där inte riktigt idag, sen gör jag ju ändå ett riktigt bra lopp. Jag slår ju många bra löpare dessutom så jag måste ändå vara nöjd

Klart du ska vara nöjd, nu är du dessutom snabbaste svensk någonsin i Berlin Marathon, för du gick du förbi både din tränare Mats Erixson (2.14.51/1991) och undertecknad (Szalkai 2.14.45/1997) i Berlin Marathon tidslistan. Hur ser du på att du nu kvalade in till VM, är just VM ett mål nästa år?
– Det var ju kul att höra att det var snabbaste svenska tiden i Berlin. Det hade jag inte koll på. Ja VM är nästa års stora mål. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det inför VM, men helt klart kommer det vara ett stort mål.

Kul att du verkligen satsar mot VM, en sista fråga innan du får återgå till eftermaran-vilan, hur känns kroppen nu timmarna efter loppet?
– Man är sliten, benen gör ont och ja, det känns om man säger så. Men ändå en positiv känsla.

Marathon.se/Szalkai grattar Micke till ännu en suverän mara och tackar för direkt efter loppet intervjun.