Grattis till en fantastisk prestation i UltraVasan. Eftersom jag sprang själv får jag lite perspektiv. Hur gör du för att springa så fort i den terrängen som UltraVasan innebär?
– Tack och nej, nej fattar inte det heller, att det gick så fort.

Om vi tar loppet från början, blev det som du förutspådde att de andra topplöparna la sig efter dig?
– Nej, jag tyckte det gick för fort redan från start. Dom anpassade inte sig direkt till mig, utan framförallt polacken Krzysztof Bartkeiwicz men även britten Steven Way körde på tufft redan från första backen uppför.
– Så jag backade bak lite för att inte stressa på.
- Vi låg ju på under 4.00 fart uppför där, så det kändes som det var för fort. Sen visste vi ju att Elov Olsson uttalat att han skulle gå för första spurtpriset så det var aldrig någon som hängde på honom direkt när han stack.
– Jag tyckte jag fick ta i lite för mycket upp till Smågan (runt 9 km), men jag hängde ändå på, och hoppas jag skulle få vila lite sen när vi skulle in på dom mindre stigarna. Väl där inne fick jag känslan att det var skönt, nu behövde jag inte anstränga mig längre och kunde återhämta mig.

Hur upplevde du de andra löparna när ni var inne på stigarna, där det egentligen inte gick att springa om någon?
– Det var ju polacken som anförde, om man bortser från Elov, och han borrade på ganska tufft, men för mig kändes det lugnt. Jag tror att Steven fick slita mer för han fick trippa lite och verkade lite stressad i löpningen.

När ni kom ut från stigen och det öppnade upp sig med mer plats att springa om, tog du initiativet då?
– Nej, det var samma som tidigare att polacken borrade på och vi låg några steg bakom. Men sen strax efter Mångsbodarna började ledande Elov lugna ner sig och vi passerade. Men sen uppför mot Risberg, med runt 60 km kvar, tog jag det ännu lugnare och släppte en lite lucka till polacken och Steven eftersom jag vet att den backen är lång och sugande på barken där.

Var du överraskad att det gick så fort?
– Ja det var jag, men samtidigt kändes det ganska bra. Så det var en positiv känsla att inte slita trots farten. Men jag förstod inte varför polacken och delvis Steve drog så hårt.
– Men sen i Risberg klev plötsligt polacken ut och släppte förbi oss och det gjorde att farten blev något lugnare en bit och då märkte jag att de andra löparna, eller i alla fall norrmannen John Henry Strupstad, närmade sig lite bakifrån.
– Men sen med 2,6 km kvar till Evertsberg började Steven dra på, och trots att det delvis var uppför låg vi på 3.40-3.50 fart. Men jag förstod att jag inte hade något att hämta i spurtpriset mot honom så jag lät honom gå iväg lite och för att ta spurtpriset. Jag hoppades ju att det bara var en spurtprisökning och inget ryck. Känslan var ju att Steve hade fått jobba tidigare.

Efter spurtpriset, kom du snabbt ikapp?
– Ja, han tog det väldigt lugnt direkt efter kontrollen och jag kom snabbt ikapp ut på asfalten. Då tänkte jag att han har kört hårt uppför till spurtpriset och då är det ju dumt att jag låter honom vila nu. Så då gick jag upp och borrade lite för att se vilken effekt det skulle ha, och sen 1 km innan man kom ut på myrarna tror jag han hade problem med magen eller så behövde han stanna och pinka. För han stannade till och tappade en bit. Sen ut på myrarna drog jag ifrån mer. Steven sa efteråt att han tappade femminuter ute på myren, men så mycket kan det inte ha varit men helt klart drog jag ifrån mycket där.

Hur gjorde du på myrarna för att hålla så hög fart där?
– Jag var lite överraskad att dom inte hade fixat till stängerna där, utan vi blev ju istället bortsnitslade ut i myren. Men samtidigt var det bättre än att springa på värdelösa stänger, och jag kände mig stark i myren. Det var lika bra att gå på för jag hade ju funderat över att loppets kommande lite mer lättlöpta parti skulle passa Steven bättre.

Ja, hur gick dina tankar när du fått den ändå ganska stora luckan bak?
– Det kändes ju fortsatt bra, och jag såg ju på klockan att det fortsatte gå fort trots att jag sprang själv. Sen blev jag lite triggad av att jag kom ifatt 45 km löparna.
– Sen sprang jag vidare upp vid Oxberg med fortsatt bra kilometertider. Jag fick lite baktider på Steven, och han verkade tappa mer trots att som jag bedömer det var hans bästa del av banan som var kvar.
– Så jag räknade lite på det och kände ju att om jag fortsatte trumma på i strax under 20 minuter per 5 km kan han ju inte gå ifatt. Det kändes orealistiskt att han helt plötsligt skulle kunna lägga in 3.20 min/km, för det var det som hade krävts för att jobba ikapp de minuter jag dragit ifrån.
– Då började jag förstå att om jag bara höll ihop det skulle jag ta hem det.

Hade du inga svackor alls under loppet?
– Nej, det gick jättebra hela vägen och jag tror inte jag kunde sprungit en sekund snabbare, jo möjligen om någon kommit upp på slutet.

Hur var känslan att gå in på den anrika upploppsrakan i Mora?
– Det var givetvis jättekul, och det var ju jättemycket folk där och hejade trots att vi totalt missbedömt segrartiden. Jag tog det ganska lugnt på upploppet för att passa på och njuta lite, och gjorde ”high five” hela vägen in där på slutet.

Hur värderar du den här segern jämfört med andra segrar och lopp?
– Rent loppmässigt är det helt klart av mina absolut bästa lopp. Jag kände mig fräsch och stark hela vägen ner. Så taktiskt och löpmässigt hör det till det bästa jag gjort. Sen är det självklart ”super duper” roligt att vinna på hemma plan i det loppet som jag till viss del medverkat till att det blev till.
– Men sen har jag svårt att värdera lopp mot lopp. VM och Swiss är ju även de speciella. Men det är kul att på hemma plan vissa upp löpningen, så det inte bara är skidåkningen det pratas om runt här i Mora.

Hur känns benen nu efter loppet?
– Benen känns riktigt bra, det är min häl som känns. Jag har haft lite problem med den sedan Comrades Marathon. Så den är stel nu, och har så varit senaste tiden speciellt på morgonen. Så det tar nog några dagar för den att återhämta sig.

Hur ser höstplaneran ut för din löpning?
– Jag ska försöka springa Lidingöloppet och sen i slutet av oktober ska jag ner till Frankrikes största eller mest prestigefyllda trailtävling, Les Templiers Ultra Trail som är 72 eller 74 km med mer än 3000 meters höjdskillnad. Loppet är klart mer kuperad än Swiss Alpine och det ska bli spännande. Sen efter det är givetvis VM på 100 km i november i Doha ett stort mål.

Marthon.se önskar Jonas lycka till framöver och kan inte annat än imponeras över hans fantastiska lopp i UltraVasan 2014.

• Suverän seger för Buud i Ultravasan